smakexplosion

Efter en skål gröt och lite kaffe bar det iväg. Jag hade tänkt långpass på 30 km hela veckan. Trott att jag skulle få sällskap, men ett läkarbesök ställde om dagsplanerna. Så jag sprang ensam. Pannbensbyggande? 30 km med musik i öronen, utan inspiration, en dag då regn och hagel öser ner om vart annat...ja. Det är det nog :)

Segt var ordet. I början. Kroppen sa nej till ett tempo under 6min / km. Den kände sig sliten och tänkte tack och lov för att nästa vecka är återhämtningsvecka. Har blivit för många hårda veckor för att planeringen skulle stämma.

Men jag fann mig en fin cykelväg med en fin stig vid sidan om. Och sprang på med musiken i öronen och sprang lungt i början. Sedan sprang jag fel och efter 14 km var jag stressad över att komma helt fel och inte hinna hem till avtalad tid. Blev därför samma väg tillbaka. Fast ändå annorlunda!

Kunde springa på mer när jag hade 15 km kvar. Provade att tugga i mig en munnfull russin. Det gick super och jag fick lite välbehövd energi!

5 km kvar och jag inser att jag viss trots allt kan lulla fram och komma in under 3h. Krävdes bara spurt (okej...inte riktigt men med 27-28 km i benen var 5-5.11/km lite av spurt...) sista km och så kom jag in på precis 3 h!

Trodde jag inte i början. Fortsätter att öka på lite mer och mer och kroppen KAN! Och jag KAN! 30 km på 3 h - med en kropp som var trött av magmedicins biverkningar, av att vara sliten. En grå dag, springa själv. Med många tankar - ja, så blev löpningen meditation.

Men full rulle sedan - och nu är jag mer än trött. Sjunker ner i soffan efter en helt superb middag här hemma. Sjunker ner framför en film och med sea salt 70 procentig choklad. En film - om jag orkar hålla ögonen öppna för att se klart den :) Imorgon är också en stor dag - för det är någons födelsedag :) Inte min, men min (idol) farmor som är så sjukt cool fyller stort och vi ska fira med dunder och brak!