höstmys
En dryga tvåtvå timmar senare satte jag mig på bussen till nacka för matlagning i lilla huset hos fina vännen min! Sjunka ner på sättet i en kvart var ganska härligt efter att ha stått och gått en hel dag - förutom under 30 minuters lunchen :)
Och ännu bättre var det efter en vänskapsdos och en smaskig måltid. Höstig, vegetarisk självfallet, gryta:
lök, aubargine (helt fel stavat men orkar inte kolla upp det rätta haha :D), paprika, morot, svamp (från konserv och det var sjukt gott), kikärtor, vitlök, krossade tomater och creme fraich. Buljong, parpikakrydda och peppar. Hur smaskigt gott som helst med lite ris och färsk bladspenat. Satt länge och åt, snicksnackade och åt lite mer.
Höstmys. Mysiga kvällar inomhus efter en krispigt kylig dag med mycket att göra.Tända ljus. Musik. Härligt!
En väldigt rask promenad hem. När man först är lite för kall men sedan jobbar upp en härlig värme. Nu - en stoor kopp med kamomillte. Och har hämtat och lagt in min tvätt. Och betalt hyra.
För imorgon, redan, får jag nycklarna till lägenheten. HELT CRAZY UNDERBART! Flytt i helgen eller i början av nästa vecka. Lovely - äntligen! Flyt helt enkelt!
Hösten är underbar! :D
förresten
en se framåt, bakåt, överallt - dag
Jag tror att höstdagar som idag är bland de finaste dagarna som finns. Kan vara lika fina som härliga sommardagar. Krispig luft, lite kyligt, glasklar himmel, sol. Färger: rött, grönt, gult, brunt, lila. Doften av höst.
Vaknade och tog min morgonpromenad och kom på mig själv igen när jag gått i cirkus fem minuter att jag borde tagit kameran. Försökt föreviga världen en fin morgon (även om bilderna är kvar i skallen min!).
Satt och väntade på saltisbanan som var störd p.g.a tekniskt fel. Kom precis i tid till att bli masskerad - på ett bra sätt. Fick mig ett naprapatbesök denna morgon. Aj aj aj. Lite ömt så att säga :)
Men annars känns kroppen bättre idag! Vändningspunkten har kommit! Även om det kom att visa sig senare på dagen att vissa rörelser är väldigt väldigt jobbiga att göra hm...
Det blev nästan lite pisamt på jobbet. Springer hitan och ditan och rör mig mycket. Skulle rota fram en tung gjutgärnskanna till en kund och den låg lite jobbigt långt ner och inne i ett skåp. Och jag hade visst lite svårt att komma åt hehe. Vad ska man säga när det tar typ en timme längre tid - oj ja, ursäkta, sprang visst en mara i helgen - sorry att du får vänta jag vet att du är stressad...nja, inte riktigt kanske :D
Var lite zombieaktig ibland idag. Men men! Haha, sådana dagar får man ta!
Framförallt ser jag framåt just nu!
Efter en drygt en och en halv månad av många förändringar och upp- och nedgångar och mycket som krävt fokusering lämnar en jag min förvirrelse! Jag ser fram emot att återhämta kroppen och kunna hitta tillbaka till den starka kroppen som jag hade innan jag gjorde illa mig för drygt en månad sedan. Jag längtar efter att bygga upp kroppen och bli ännu bättre! Har haft en tid då jag faktiskt inte ens var träningssugen. Mer orolig inför ditten och datten och mara hit och mara dit. Och nu har jag sprungit och jag är superglad att jag kunde springa - även om det gick som det gick. Är ju ändå glad över att jag faktsikt sprang. Men pressen över att fundera över OM jag kunde springa och med en väldigt konstig fysisk och psyikisk "uppladdning" (eller NEDLADDNING kanske är rätt ord :P) känns det bra att kunna titta framåt!
Fram på hösten!
Framförallt: ÄNTLIGEN ska jag flytta. Eller ja, så kul är inte just själva flytten - fjärde flytten på drygt ett halvår. Däremot så är jag superglad att jag fixat en lägenhet på telefonplan. Förvisso omöblerad, men underbart läge, bra hyra - och jag är verkligen SUPERGLAD! Känner mig tryggare i min själv än jag varit på länge. Och ser framåt och faktiskt också bakåt med öppna nyfikna ögon.
Hösten kommer bli bra. Helt enkelt. Inte svårare än så! Livet är ju en resa - eller hur?
status: efter berlin marathon
Jag har visst sprungit ett Marathon. Vet inte hur jag känner.
Fysiskt så gör kroppen ont. I söndags och igår kunde jag nästan inte använda mina framsida lårmuskler. Att resa sig upp var ett projekt. De musklena som utstått väldigt mycket och som krampat under så pass stora delar av loppet. Igår när jag vaknade insåg jag att jag dessutom spänt resten av kroppen väldig mycket. Armarna, som drog mig fram den sista 1,5 milen. Har pendlat mellan må illa och vara hungrig. Igår frukostade vi länge. Sedan vandrade vi runt på stadens gator i berlin. Kollade väldigt mycket på skor. Drack kaffe. Åt supergod lunch uppe i KaDeW. Grillad fisk och sallad och bröd. Mumma. Sedan dog jag lite. Trötthet som kom över mig. Åt den där bullen som jag alltid äter i tysklan - russinbulle: det godaste som finns. Ramlade ner i hotellets trevliga lobby och satt där 1,5 timme innan vi skulle åka på kvällen. Jag trött och med föräldrar som jobbade vid sidan om mig.
Resan hem kändes lång.
Psykiskt. Så känner jag inte riktigt någon speciell lycka. Visst var jag lättad när jag kom i mål. Jag hade ändå sprungit mitt Marathon. Men jag var lättad för att smärtan skulle sluta. Jag var väldigt besviken över att jag inte fick njuta av mitt första marathon mer än de första km.
Jag tror det är det som inte gör att jag fått något lyckorus. Att jag inte kunde springa. Att jag var tvungen att kämpa för att benen var fuckade. Inte för att kraften tog slut, jag fick aldrig tävla.
Det har varit en väldigt konstig uppladdningsperiod. Med tanke på att jag för 5 veckor sedan gjorde illa mig så att jag inte kunde gå. Att jag den senaste månaden haft problem. Att jag en och en halv vecka innan maran slutade ha ont och halt då och då. Att jag var sjukt veckan innan. Att jag inte visste om jag skulle springa eller ej förräns några dagar innan starten. Det har tagit psykiskt. Och tränigsmässigt har det självfallet inte varit någon bra uppladdning.
Med tanke på att jag i stort sett inte sprungit på en månad.
Så under omständigheterna är jag glad att jag kunde springa. Och många är glada bara de tar sig runt sitt första Marathon. Och ja, bröt aldrig av och gick (förutom vid vattenstationen då man nästan blev omkullsprungen och vid den där vattenstationen då jag gick några steg och drack). Jag sprang varenda löpsteg fram. Och ja, jag hade kramp från 16-17km i båda lårmusklerna. En kramp som blev mycket mycket värre. Faktiskt aldrig känt något sådant innan.
Ändå. Så blev jag lite ledsen i ögat när jag stod på bussen från flyget till flygplatsen igårkväll och mötte en på pappans jobb som också sprungit i Berlin - sitt första marathon på tiden 3.18.
Vilket är en sjukt bra tid.
Och jag ville ju bara komma in under 4h.
Och han frågade hur det gick för mig och jag svarade inte så bra och han frågade varför. Och jag sa att jag haft en skada och inte kunnat springa ordentligt på en månad och mina muskler fuckade upp sig och jag hade kramp i stort sett hela loppet.
Det känds surt att säga det. Det kändes som en bortförklaring.
Även om det är sant.
Ja, nej, jag vet inte. Visst har jag sprungit ett marathon. Visst sprang jag hela vägen och tog mig i mål. Och att det tog väldigt lång tid, det är inte det som är en nagel i ögat. Det som gör ont är att jag inte fick springa ordentligt och njuta av loppet.
Nu vill jag bli bättre. Jag vill återhämta mig. Köra på med en bra grund. Hitta mitt flow. Köra hårt för att jag älskar det. Men jag vill också veta hur jag ska lägga upp min träning.
Och sedan antar jag att det sjunker in efter ett tag. Att jag ändå sprang.
Efter ett varmt bad. Och lite vila på hotellet. På en supermysig restaurang med paranteserna :D God sallad. Och faktiskt en väldigt god och stoor pizza. Jag som nästan aldrig äter pizza. Men varför inte efter ett marathon?
Ölen uteblev dock. Fick inte ner någon helt enkelt. Kan försöka inbilla mig att öl är okej. Men ändå är sanningen att det inte värmer helt och hållet :)
The big day
På plats på ett tåg upp tillbaka till huvudstaden. Och tänker tillbaka på helgen. Och varnar för många många ord...
Till stora staden kom jag lördag lunch. Dagen till ära var jag trött och lätt förkyld. I Berlin regnade det. Jag och mamman min checkad in på vårt hotell precis vid KDW. Gick och drack kaffe. Och åkte ut för att hämta nummerlappen. Att kolla in mässan blev det inte så mycket av, då vi var två trötta filurer som absolut inte ville ut i regnet men ändå tillbaka till hotellet. Själv gick jag runt och var lite orolig över att kroppen kändes så trött, att lunchen bestått av macka på Kastrup och ganska så nervig.
Vi åt middag på ett supertrevligt café/restaurang med supergod mat. (pasta yepp yepp :D). I säng tidigt - ladda med sömn.
Och så var det helt plöstligt söndag. Upp klockan sex och in i duschen. Ner i frukostrestaurangen som var full av människor i den snyggaste outfitten - löparkläder! Havregynsgröten stod inte på bordet men det var chill ändå. Frukostade och tittade ut och spanade in vädret: Ösregn.
Fokusering. Ganska väl. Kände mig lite icke förberedd. Som att jag inte riktigt fattade att jag var i Berlin. Som om jag inte hunnit samla mig ännu - insett att jag faktiskt äntligen skulle få lov att springa mitt livs första marathon.
Vid en åtta lämnade vi hotellet. Hittade till startplatsen. Smått förvirrad är en underdrift. Haha, confusion was my middlename :D
Startgrupp H för en som jag som aldrig sprungit förut. Regnet fortsatte ösa ner. Jag stod klädd i en (o)fräsigt snygg plastponcho - självklart. Finns det något snyggare att ha på sig? :D UNDERBAR stämmning! Benen ville trava iväg. Att jag fått enbart några enstaka minuters uppvärmning fick vara. Det viktigaste i mitt huvud var att jag var på plats. På rätt plats.
Första starten. Andra starten. Ett par galna tyskar drog med mig i en stor gemensamm fotografering och vi skrattade och peppen flödade!
Och starten gick. Stegade iväg. Mycket folk. Lite trångt. Men mer plats än jag trott från början. Och stegen kändes bra. Det kändes lite overkligt. Som att jag inte riktigt var där.
Och regnet, regnet fortsatte att ösa ner.
Och jag sprang vidare. Första kilometren gick på en dryga sex minuter tror jag. Folket runt omkring. Visste att värmen snart skulle komma in i kroppen. Jag var peppad. Jag var nervös. För hur kroppen skulle hålla. Samtidigt som jag inte tänkte annat än att tiden kanske skulle bli sämre än tänkt.
Lyckosaliga kilomtrar. Fantastiskt - HALLÅ JAG SPRANG JU I BERLIN! CRAZY underbart. Tänkte på fina saker. Var glad. Var lycklig.
Kroppen kändes bra och efter 6 kilometrar var jag helt inne i löpningen - Jag som inte sprungit normalt på en månad! Äntligen fick stegen ta plats. Trodde jag.
Åtta kilometer gick som en dans. Vad är en distans på åtta kilometer? Ingenting. Snart skulle jag ju vara framme vid 17 kilometer där en mamma skulle stå och kika fram under ett stort paraply. Benen kändes ofattbart fräscha - bättre än jag hade hoppats på! Tanken var så med i nuet.
Och sen vete tusan vad som hände.
9 kilometer och det började kännas stelt. I höger ben, där jag visste att jag var stel på ett sätt redan innan - på ett sätt som man inte ska vara stel. I musklena.
Men de blev inte värre. Förren efter ett tag då smärtan gick nedåt benet. Självfallet.
Efter 12 kilometer började krampen komma. Men det kändes ändå lugnt. Helt okej och jag sprang framåt i en fin takt. I den takt jag ville.
Sen började det konstiga. Krampen som blev värre. Krampen som började kännas i båda lårens framsida. Vid 17 kilometer kunde jag ändå passera mamman med ett leende på läpparna. Det var bara lite kramp som snart skulle gå över tänkte jag. Lite ovan att springa bara. 
Lite vatten och energidryck hade jag fått i mig. Och magen kändes bra. Pigg i kroppen. Men det onda gick inte över. Benen ville inte springa lite lätt längre.
"Okej", tänkte jag, "18 km sprugna. Jag springer inte fullt normalt längre. Måste prova något nytt". Ställde mig och strechade ut. Sprang ut på vägen. Tog en tugga av min powerbar.
Det blev inte bättre.
Det blev bara värre.
Jag började längta efter 26 kilometer. Jag började känna hur jag älskade 26 kilometer.
Psykiskt var det inte jobbigt. Distansen var väldigt lätt sprungen när jag kom upp till halvmara markeringen. Benen gjorde ont men jag kunde ju ändå springa i maklig takt. Mellan 5.35- 6.00 per km låg jag fortfarande på, vilket jag gjort hela tiden än så länge. Trots att starten tog lite tid. Runt 5.35 per km var ju vad jag ville. Och det gick bra.
Jag sprang ju. Det gick. Jag började inse att under 4 timmar skulle jag aldrig komma in. Men in skulle jag ju. Springande. Aldrig gå.
Man springer ett marathon.
Vet inte när jag började samla krafter för att faktiskt fortsätta att springa. Det hade gjort ont många kilometrar. Jag hade haft ordentlig kramp i båda benen sedan kanske en 16-17 km. Vid 26 kilometer var mitt nästa mål 33km. En hejande mamma skulle stå där denna gång ju! Var det innan 26 kilometer som jag var tvungen att samla mig för att inte bita sönder läppen? Don't know. Dimmiga kilometrar. Det gick långsammare och långsammare. Åt en bit banan, det gick bra. En bit powerbar här och där. Efter 30 provade jag ta några gåsteg för att dricka vatten.
Det gjorde jag inte igen. Gå menar jag.
Det var ju för tufft att börja springa. Igen. Det gjorde för ont.
Och ja, jag kan erkänna. Jag fällde några tårar.
Av ilska. Att jag inte fick sväva fram med ett smärtfullt ansikte för att jag puschade mig fram på grund av hastigheten.
Inte på grund av att musklena var så fucked upp att smärtan gjorde att jag andades väldigt konstigt för att hela kroppen spände sig.
Såg personer som gick av vid sidan och fick massage. Inte i mitt huvud.
Inte stanna. Inte en ännu sämre tid. Måste komma fram.
33. 34. 35. 36.
Vid 33 stod mamman. Jag sprang förbi. Ibland kunde jag ta några normala andningstag. Och fokusera framåt. Komma in i ett lunk - åh gud vad jag längtade efter känslan att försvinna i löpsteget. Jag fokuserade på att försvinna in i löpningen. I den där andra världen. Det som jag är så bra på.
Ibland gick det. En liten bit.
Innan det gjorde för ont och det blev svårt att andas normalt igen. Hm.
Att räkna ner kilometrar.
Att springa. Springa om personer. Sedan bli omsprungen. Känna igen personer från starten. Hata att inte kunna springa normalt. Inse att jag inte får chansen att tävla. Att det inte var någon jäkla tävlingsinstinkt som jag fick ta fram den här gången utan bara någon annan slags vilja. Att glädjas över andras glädje. Att faktiskt glädjas över de som sprang om med ett fint steg. De som sprang hand i hand. De som sprang för ”en god sak”.
Det slutade regna.
Vid 39 km ökade jag steget. Helt plötsligt började det springa en kille bredvid mig. I samma takt. Och det var lite speciellt för vi sprang sida vid sida i en kilometer. Och ökade steget tillsammans utan att säga ett ord. Gav varandra lite energi.
Upp mot 41 kilometrar. Ingenting kvar. Ingenting. Och jag var bara så in i Norden…något. Och tänkte: ”Om jag inte har kunnat springa som jag ville. Då vill jag i alla fall spurta. Kuta. Ge allt i alla fall den sista biten. Jag ska.”.
Och det är intressant hur kroppen fungerar, hur psyket fungerar. Att springa in och höra publiken är underbart på ett sätt. Men jag ville ge allt. Man fick energi, kanske var det det.
Men jag sprang. Snabbare och snabbare. Mitt löpsteg gick från att haltande krampaktigt ta sig srpingande fram till att äntligen ge allt och bara springa och sväva fram. Gjorde inte lika ont, eller så tänkte jag nu eller aldrig.
Det var fantastiskt på ett sätt.
Och in i mål kom jag. Med tiden 4h 29 minuter och 14 sekunder.
Gå framåt. Få en medalj. En påse med energi. Äta en nötbar. Lämna ett chip. Vara enormt förvirrad. Försöka strecha ut lårmusklerna. Frysa. Åt en bulle.
Det var väldigt väldigt svårt att hitta. Mötesplatsen där jag skulle möta mina paranteser var inte där den skulle vara. Tog kanske en och en halv timme efter jag kom i mål som jag fann de mina. Väldigt väldigt kall. Fick en enorm jacka av min pappa. Fick en kopp varmt kaffe i min hand. Det kändes bra det med.Trött, kall, men ändå i mål.
och jag sprang
på väg!
Och så har jag drömt mig iväg. Dagen har gått väldigt snabbt. För jag är pirr-i-pirr-pirr i magen! Lund ikväll, och imorgon far mammsen och jag mot Berlin. Staden (eller en av städerna) i mitt hjärta!
Kan ju passa på att spana in vart jag vill bo i denna magnifika stad när jag springer på söndag. Min plan i v´r stavas ju inte annat än Berlin! Crazy banana...!
peppen peppen peppen! Speeeeedy gonzales nummer två.
OCH JUST DET:D Tror jag har fått lägenhet. Telefonplan. YEEEAHH: HOPPAS! Ta i trä.
Livet ter sig fint :D
Nu: Boarding och en timmes flyg!
to do do do do do
Har packat. Inte mycket som behöver tas med. Passet oh yes! Ingen repeat av juni och Paris haha!
morgonjogg, jobb, naprapatbesök och framförallt: livsglädje
Sitter här och det liksom bubblar i mig! Livet känns så fint och dagen är så vacker! Efter att ha övervunnit min förkylning igår vaknade jag tidigt denna morgon för att prova på en löptur. Tio i sex och det var mörkt ute. På med tights och en träningsjacka med reflexer. Ljusnat hade det när jag steg utanför dörren. Och jag andades in. Och kände: Det här skulle jag aldrig velat missa.
Tog ett par första rätt ostabila steg fram. Men sen, sen kändes det helt annorlunda.
Det blev 5, 5 km. Inte långt. Men det var en helt ny Maria som kunde springa fram. Ingen rädsla för det gjorde inte ont. Inte överhuvudtaget.
Och det var vackert och det var fint och jag var lycklig.
Jobba jobba jobba. Speeda iväg till ett naprapatbesök. Få höra att det såg bra ut. Och att musklena kändes bättre. Vara extremt frågvis och pumpa på information (vad kan man göra när man är nyfiken i strut + har en kunnig person in real bredvid sig?). Så nu är jag lite lätt massakerad och har dessutom massa fina to do och tips. Även om det är 4 saker att tänka på: Mat, Vila, Strecha, Målfokusering.
Med en rätt så konstig laddning har jag faktiskt gått och börjat undra över mig själv. Skada. Förkylning. Springa Marathon? Frisk, Inte ont - Springa Marathon :D Men undrar hur det kommer gå. Haha, tänker tänker tänker.
Men ärligt talat. Är jag så fruktansvärt glad att det har fixat sig till det bästa! Att jag ska få springa. Jag känner mig pirrig. Som resfeber. Inte bara ska jag till Berlin. Jag ska också springa mitt första Marathon. GALET UNDERBART :D
Livet är bra fint :D
Nu: Matlagning!
en uttråkad filur med abstinensbesvär
Som har abstinensbesvär. Kan det vara kaffe, träning....vad? Faktum är att jag går i taket av längtan till staden New York. För ett år sedan flanerade jag runt i staden. Och har nu suttit och skrivit ihop to-do i staden till en annan som ska dit nu i veckan.
Och jag saknar. Saknar saknar. Har redan skickat iväg ett förslag på en resa till pappan min (my partner in crime när det gäller många resor...) och suttit och läst gamla texter om vad som hittades på i staden. Galenskap.
Jag har tråkigt som sagt. Försöker skjuta upp att hänga in den rentvättade tvätten (från i förrgår höhö.) i garderoben. Tar foton. Silly girl. Men ändå. Är glad i alla fall :D
Och nu kom jag på något roligt jag kan göra - planera kvällsmaten hehe.
tankar inför Berlin Marathon: tanke nummer tvåtusentrettio....
Efter en kort tur inne i stan för att byta kläder och handla mat kom jag hem. Och jag var borta när det var uppehållsväder - tajming?! Gjorde spagetti(fullkorn) och en supergod gryta med massa grönsaker och soyafärs. Färsk vitkål och fullkornsskorpa med ost (som jag fick enorm craving efter...). Hur länge sen var det inte jag åt spagetti? Väldans länge sen faktiskt. Mums. Juste...ketchup också. Kunde inte hålla mig borta från min fina vän :D Har iaf Ica gott livs ketchup med mindre socker och tillsattser...försöker inbilla mig att det är nyttigare...
En tupplur på sofflocket har också tagits. Lite rörig i skallen är jag. Huh. Mer förkylningsrörig. Men sitter här med dagens lilla kopp kaffe och försöker känna efter hur jag mår. Halsen bättre. Absolut. Men rätt så förkylning-down fortfarande. Sorgligt nog.
Tror absolut att jag kommer att vara frisk till och med söndag. Men det jag oroar mig för är ju mitt "test-spring" jag ville ha innan. Dels för att kolla att det känns bra i kroppen och musklerna och dels för att jag inte sprungit sedan förra måndagen. Men om jag är förkyld är det ju korkat att springa. Eller - om jag har ont i halsen. Snuvighet stoppar mig inte från en lugn runda. Och det känns som att sista dagen att springa kanske är imorgon. För på torsdag ska jag på besök hos naprapat Daniel efter jobbet. Plus att jag börjar tidigt. Och redan där är det inte många dagar kvar till maran. Och på fredag är det liksom väldans få dagar kvar till maran.
Vila - testspringa?
Nu har jag ju inte alls haft ont. Har känts så enormt mycket bättre i ben/höft/rygg partiet. Så jag tänker att jag definitivt kommer att kunna springa Berlin. Men ville ju prova för att vara på säkra sidan. Men förkylningen då?
Gaaah!
Blir ju lite galen på oturen!
Men å andra sidan. Har jag nog kommit fram till att summan av kardemumman är detta:
Att springa en gång innan maran skulle vara jäkligt skönt. Få grepp om kroppen. Och kontrollera på riktigt. Och bra för psyket.
Är jag dock förkyld vill jag ju inte riskera att bli sjuk. Då är det dumt att träna. Dessutom kommer jag få "känna av" hur musklerna käns under naprapat Daniels händer på torsdag.
Så förkyld - inte springa.
Summa av kardemumma två: Jag ska bli frisk så har jag inga bekymmer :D Psykiskt sätt så är förkylningen borta imorgon redan haha :D
i-landsproblem: förkylning
Vad är det med mig? Skada. Verkar lösa sig.
Vaknar natten till måndagen med Halsont. Struntar i löppasset. Jobbar arbetsdag och missar saltsjöbanan vilket betydr att hemkomst blir halv nio istället för åtta. Men fin kväll och den där extra promenaden från bussen var fin men kall.
Ätit bra mat under dagen. Kan Jang-doserat. Druckit ordentligt med vatten. Går och lägger mig i tid.
Vaknar vid tre - är en mariavaknapånatten-tid - och har ont i halsen. Igen. FÖRKYLNINGSBOMB: JAG.
Så löpturen som jag skulle ha för att stämma av kroppen is a no show idag också. Men jag ser det goda ur det hela. Tisdagar är trots allt min lediga dag. Och jag är inte sjuk. Bara förkyld. Men jag ska bete mig som att jag är sämre än jag är. Annars har jag en tendens att göra tusen saker trots att jag inte orkar för att jag är förkyld och trött. Och jag mår inte så särskilt bra.
Därför laddar jag psykiskt all energi på att jag är frisk imorgon. I alla fall så att halsontet gått över. Så att jag kan provspringa - även om det inte blir ett jättehårt pass. Fick mitt intervall-tuffa pass i söndags. Dock på cykel. Men hoppas att det ger något. Det finns ändå inte så mycket att göra.
Det viktigaste är att bli av med förkylningen. Samtidigt som det käns ganska viktigt att låta benen få springa lite med tanke på att det var en vecka sen sist.
Börjar nämligen inse att en mara är 42 km och jag inte har sprungit så mycket på sistond. Uhmm....Men men. Haha, jag kanske är blåögd men jag tror ändå att jag fan ta mig kommer klara det :D Hoppas att formen sitter kvar. Har ju som sagt tränat. Och jag har ju tid på mig att komma in i löpsteget på söndag. :D
Och nu när jag tar det lugnt idag kan jag ju börja planera allt som mamman och jag kan ta oss för lördag och måndag i den fantastiska staden Berlin. (även om ja, jag vet, man ska ta det lugnt innan en mara och även efter.) Men Berlin är BERLIN: I mitt hjärta :D
Har jag nämnt hur fantastiska mina skor är? Lovely. Det givna valet - helt klart! Och som killen sa som jag köpte skorna av "du kommer se jävligt snabb ut på startlinjen" (här svarade jag kanske: jaaao. Precis. Hehe. Och började prata om något annat :D Och kände: vågar jag ha skorna..? :D)
inför Berlin Marathon
De senaste 4 veckorna har varit...speciella. Inte bara har jag fått min skada. Det har varit så mycket annat som tagit på psyket. Att jag sedan fortfarande inte vet om jag kommer att springa (även om jag tror det - ta i trä) gör ju att jag fortfarande inte...ja, inte vet. Men jag ställer mig in på löpning. Att ställa sig in på att inte springa och sedan märka att det kommer gå - jag tror att det är jobbigare att komma igen då.
Men hur har kroppen förändrats? Formen förändrats?
Efter 5 dagar blir konditionen sämre. Musklerna håller dock längre. Förutom den första veckan då jag bara körde konditionsträning 2 gånger, har jag kört cirkus 5 pass per vecka. Kondition: Cykling. Även lite styrka. Men mest har jag cyklat och åter cyklat.
Så jag hoppas att konditionen inte är så enormt dålig. Att formen fortfarande finns liksom.
Jag hade tänkt ta mig en sista löptur denna morgon. Men under natten vaknade jag upp med ont i halsen. Fortfarande ont. Och inget ska riskeras - så jag skjuter upp löpningen till imorgon. Då kommer jag också kunna känna och se hur kroppen är.
Vad ska jag göra innan loppet? Förbereda mig.
Första maran. Inte de bästa förutsättningarna. Men då får jag göra det bästa av omständigheterna :D
Streching streching streching. Viktigt i min värld. Och sedan ännu ett naprapatbsök.
Kaffet har jag minskat på - woho - igår var första dagen på så enormt länge som jag inte drack något kaffe. Överhuvudtaget! Crazy :D
Näringsrik mat! Inte slarva med maten. Bra mat. Bra mat Bra mat! Och vattenförrådet ska börja fyllas på. 5 dagar innan har jag fått lära mig. Även hur man "ska dricka". Det var väldigt fascinerande att få veta må j ag säga! (ej ironi.)
Vilan. Inte slarva med sömnen. Vila benen från och med senast onsdag. Sedan har jag ju ett aktivt jobb. Där jag står hela dagen, stressar runt och springer runt om det är mycket att göra. Vilket de börjar bli på riktigt nu. Och mina morgonpromenader kommer jag fortsätta att ta - of course! Tror inte på att sitta still precis.
Men jag funderar på det här med att kommit in i nya rutiner. Från att ha gått från väldigt mycket hård träning till mindre träning. Men fortfarande en hel del. För vissa. För mig har det varit avsevärt mindre tid och energi som lagts på just den fysiska träningen. Däremot så har jag lagt enormt mycket tid och energi på att tänka träning och marathon :)
Men nu har jag en förkylning på gång. Och förra veckan var jag också förkyld. Jag har annars nästan inte varit förkyld/sjuk på jättelänge. Utebliven träning som gjort detta? Eller trötthet? Stress? Hm. vet inte. Men jag kan tänka mig att det har något med detta att göra.
Och just det. Det där med att fokusera på maran också. Men med tanke på hur mycket jag vill och fortfarande inte vet hur det blir. Så tror jag att viljan finns :D I alla fall haha!
Jag vet inte allt. Oh No! Ganska lite egentligen. Vet inte hur det kommer att gå. Men jag vet att jag vill! :D
Nu: En skål gröt med banan, torkad aprikos, valnötter och soyamjölk. Te.
Snart: Jobb. (tusan i det vad jag ska dricka Tulsi-te mot förkylning. Smaken som...ja. Inte det bästa. Men hoppas på olika mirakelkurer här va :D)
Tar för övrigt gärna emot TIPS! :D
jag blir mörkrädd. rädd för mänskligheten.
Jag blir förbannad.
Det är inte över än. Jag hoppas att något fel har skett. Jag hoppas att människor inte har så mycket emot andra människor att man får in ett rasistiskt parti i riksdagen.
vilken energi!
Tränat ett tufft cykelpass. Tufft för att det var ett jobbigt upplägg. Tufft för att jag ville ge järnet. Och ja, självklart, men ändå synd - tufft för att träningen inte har kunnat varit kickäs de senaste veckorna. Inte så konstigt med tanke på min skada.
Och jag känner hur jag andas. Och det är så fantastiskt. Första delen av passet kände jag en viss trötthet, en för hög puls - uppvärmningen hallå! Men sen kom styrkan efter ett tag. Och faktistk främst efteråt.
Kände hur kroppen fylldes av energi. Hur jag är stark. En tjej på 19 år som äntligen är stark. Som ska springa Berlin Marathon (ta i trä ta i trä) nästa söndag. LYCKORUS!
Dessutom har jag röstat. Vilket jag verkligen hoppas att alla gör i vårt land idag. Personer som inte röstar gör mig mer än förbannad. Finner inte ord till det. Vi FÅR LOV ATT PÅVERKA! Det är också fantastiskt.
Och nu ska jag promenera iväg till en röd stuga och kalasa.
söndagsförmiddag
Ont i magen har jag för att jag slarvat med maten. Jag måste verkligen äta ordentligt för att må bra. Gillar inte heller att äta choklad och dylikt för att det är gott. Om man inte är riktigt sugen? Som igårkväll. Måste få ett slut, började ju så bra med nerskärning av kaffet! Vad har hänt? Träningsrutinerna ja, det handlar om det. Och om stressen inför allt annat. Crazy!
Nog om det. Frukosten åts i alla fall med glädje. En skål gröt med en bit banan och torkad aprikos, valnötter och soyamjölk. Och en stor kopp chai. Det kändes skönt i magen :D
Men nu speedar jag iväg. För cykelpass på medis sats, röstning och firande av fining vännen som närmar sig de tjugo :D
status: berlin marathon
Mör i kroppen vandrade jag därifrån. Med en plan hur jag själv skulle mjuka upp musklena. Och med ännu en tid inbokad innan nästan helg. Efter att ha stått och stressat hit och dit på jobbet, ja, då hade inte det onda kommit tillbaka.
Och idag - idag har jag känt en ny Maria på gång. Bara det att veta att benet är på rättan plats - att det har hållit. Att mjligheten att kunna springa i Berlin är stor - Psyket mår bra! Och att känna att kroppen mår mycket bättre. En ny styrka som egentligen kom i början av veckan. Som fortsätter. Jag är starkare! Jag har inte alls haft ont idag - förutom att en del muskler känns mörbultade sen igår...
Jag satsar på att jag springer! Sista testet kommer att vara på måndag - då ska jag köra ett hårt löppass. TROR DETTA KOMMER FUNKA OCH DET GÖR MIG LYCKLIG :D :D
Målet är väl inte det som från början: att komma in under 4 h. Nu är jag ju bara så superlycklig om benen vill springa - och det vill de! Jag vill. Ja, ta mig tusan, i den här personen kan jag lova att det finns en vilja.
Jag må vara osäker om en hel del när det kommer till mig själv. Om jag duger om jag inte är bäst.
Men en sak vet jag, hur mycket jag än må grubbla på om jag är bra på saker och ting: Det finns en vilja.
En vilja som jag vet kan få mig dit jag vill - även om det går bra eller mindre bra. Även om jag har talang för det jag gör eller inte.
I det här fallet behövs vilja. Men lyckan är det som kommer göra mig fantastiskt glad. Lyckan över att kunna springa mitt allra första Marathon.
Ja, ta i trä ta i trä får jag väl tillägga.
Ta mig tusan - det här ska gå vägen :D
jobba lördag regn
Jobbelijobb hela dagen (eller ja, 9-16.15 men ändå) så mig gjorde det visst inte så mycket. Mycket att stå i. Man märker att det är höst. Konsumtionen och folket ökar. Märktes igår som in i. Mycket att göra eftermiddag till stängning. Men kul! Härligt var det dessutom när jag väldigt trött ramlade innanför dörren här i huset cid åttatiden och möttes av "kollektivet unga människor" som lagat mat. Eller ja, mat och mat. 2 köttätande lagade mat till sig själva och tre andra vegetarianer. Men lyckades inte grymt bra haha, vad sägs om sallad, tomat och ljust bröd? Lite oliver och tzatsiki-inspirerad dressing? Ja, gott, men inte enbart i min hungriga mage. Men sällskapet värmde så det var lika bra det!
Nu har mat placerat sig i min mage. Grymt hungrig när jag slutade jobba. Man gör av med mycket energi när man har mycket att göra! Och nu ska jag in i duschen - varm dusch - underbart! Sen väntar en kväll utan större planer och jag tänkte inte skapa mig några speciella heller :)
goooood times
Idag har varit en sån där väldans bra dag. Har varit lite speedad, bubblig av glädje och gjort en himlans massa saker. Plöstligt känns faktiskt allt så mycket bättre än det gjort på länge. Länge.
Se där - det vänder!
Morgonpromenad och fick åka bil in till Slussen. Folkmassor och det var faktiskt väldigt fint och när jag gick av vid rådmansvägen och skyndade fram för att hinna och låsa upp innan nio frsvann jag lite bland folket och lät mig svepas med i storstadskänslan. Det gillades.
Bara sex timmars jobb och jag börjar hitta in i rollen som jobba-som-fast-person och inrätta mig därefter. Det känns så himlans bra må jag säga! Regn och solsken på samma dag dessutom.
Efter jobbet hade jag drygt två timmar innan en viss cyclingPuls klass. SecondHand tittande, unnade mig en soyacappuccino på EspressoHaus och satt och läste när regnet föll utanför. Promenad ner till City, samma gamla väg som alltid när jag bodde på Körsbärsvägen. Saknad, fortfarande. Älskade plats. Åh!
Har fått fjong på stora Jona Gold äpplen igen. Melliss mums.
Cykling Puls - gick bra! Svett svett svett.
Speedy Gonzales in på Hemköp. Kubba till Saltsjöbanan. Hinna med tåget. Komma hem och äta mat. Befinna mig i ett vi har köpt lägenhet rus. Tre personer här i huset. På samma dag. I samma område (två av dem kommer bo tillsammans så summa kardemumma 2 lägenheter. Men ändå!). Skojjfriska är vi alla denna dag haha.
Dessutom, känner jag att kroppen har blivit STARK igen. STYRKA! Åh vad jag har saknat. Åh vad jag nu hoppas. Åh vad jag vill. Springa springa springa. Det bara bubblar i mig!
Imorgon ska ett besök hos naprapat Daniel ske. Då får man väl veta lite mer!
nostalgimusik och regn
Nyss utkliven ur en varm dusch (plötsligt är höstjackan för kall med bara klänning under - höst på riktigt) och lyssnar på back-in-the-days musiken Kent och låten mannen i den vita hatten 16 år senare.
Dagen har flygit fram. Med en morgonpromenad i ösregn, vilket jag fortfarande tycker är helt underbart, nästan lika underbart som en löptur i ösregn. Jag vet, det må låta suspekt men regn är fantastiskt och jag älskar känna naturens krafter vina runt mig. Världen känns så verklig då. Att sedan komma hem till en skål ångande gröt och en stor kopp te är inte helt fel et heller!
För att åka iväg till jobbet och en hetisk dag. En dag som dock flög fram för jag tog tag i ett projekt "ändra om och få plats med en ny leverans som inte får plats". Väldigt fokuserad. En hel dags jobb. Men nöjd med mitt fina resultat må jag säga :D
För att stänga butiken och få njuta av finfint sällskap då huvudstaden hade finbesök av mamman min. Uppe över dagen för jobb - då hinner man alltid med en middag med dottern sin. Så varsin stooor bulgorsallad med grillad hallomi avnjöts av två hungriga människor på ett café på Odengatan. Mysigt värre! Hann till och med till saltsjöbanan som gjorde att jag var hemma fem över halv tio. Skönt värre!
Annars har jag det sagts hejdå över telen till fina vännen som bosätter sig i Stockholm, überläst en sjukt bra bok under pendeltider, känt hur mitt ben har känts, känt efter lite mer och lite mer. Varierande resultat. Haha :D Analyseringsstörd. Varierar från gott mog till mindre gott mod :D Men på kvällen känns det bra! Håll i hatten säger jag bara!
Och nu ska ögonen slutas så att jag kan få en dryga sju timmars sömn!
Kan dock konstatera detta: Jag älskar rutiner. Min kropp och själ börjar hinna ikapp varandra. Sömnen tas igen. Kaffet är nedskuret. Bra mats äts. Hungern går hand i hand med aktivitet - naturligt mindre hungrig vid mindre träning. Kroppen känns mer i balans på de planen. Att få kontroll över två huvuddelar i min triangel. Sömn och kost. Det känns bra.
Och snart kommer kroppen vara " hel" igen. Det håller vi tummarn för.
Och sen ska de andra pusselbitarna Maria och världen tas tag i snart. Det känns bra. Livet har blivit lite lättare :D
En midsommarnattsfullmåne dagen till ära. En helt vanlig men ändå unik onsdag. :D
improvisation
Vad gör man om man kommer till sats precis i tid för att hämta ut sin cykelbiljett, speedar in i omklädningsrummet och upptäcker att träningsbyxorna visst hamnade utanför träningsväskan (men två sorters hudkräm hade jag visst fått med. Jag som aldrig brukar få med ngn!). Jo, man står förvirrad. går ut och kollar vad det kostar att köpa ett par nya byxor. Går tillbaka in i omklädningsrummet. Svär lite grann.
Sen kör man på improvisation.
Kasar ner träningströjan till en "träningskjol". Tar på sig den vanliga t-shirten. Snör på sig skorna. Och går rak i ryggen till spinningsalen. Sätter sig på en cykel och kör på och fixar ett asgött pass!
För passet var sjukt bra. Energin flödade från alla och det var underbart.
Att sedan åka hem till en vän och laga lunch och skvallra om allt och inget - inte helt fel det heller :D
Ta sig sedan ut till gamla trakter - och gå på danskurs. En och en halvtimme jazz. Första gången, av tolv om jag väljer att fortsätta.
ÅH! Tiden bara flög fram och gick alldeles för snabbt. Var mycket introduktion. Inte superjobbigt. Men svävade på moln så roligt hade jag!
I eftermiddag damp dock humöret ner. Plötsligt - från inget håll alls - fick jag ont. Auch.
Trött kom jag hem halv nio denna kväll. Och var på så sjukt dåligt humör att jag ringde pappan och pratade av mig. Och fick energi av mannen som nästan alltid är lycklig. Fint värre.
Och gav upp idéen att kvällsmat skulle lagas när jag fortfarande inte duschat och klockan var kvart över nio. Och hungern inte var så närvarande då jag mer var nere.
Gjorde vad jag kände för. Rostade mackor med matigt pålägg. Det var tummen upp. Min braiga bok på det och en stor kopp med nya undret - yogite med soyamjölk.
Nu är jag redo för sängen. Och många timmars sömn. Godernatter helt enkelt världen!
tisdag
Endorfinkickad efter ett kickäs lopp - saknar! Gaah!
Tisdagar är alltid min lediga dag. Tisdagar och söndagar. Eftersom jag ofta jobbar lördagar.
Så därför bjuder dagen på diverse mycket trevliga ej jobbrelaterade ting. Vad sägs om att börja dagen med en morgonpromenad en lätt kylig höstmorgon, äta gröt med banan och en stor kopp te och sedan vandra runt i huset och fixa med diverse ting. För att sedan sätta sig och läsa lite bloggar och dricka en liiiiten (kopparna är faktistk små dessa dagar...) kopp gott kaffe. Och egentligen söka runt på marathontips!
För jag är så extremt peppad. Mer än jag har varit de senaste veckorna när jag mest bara haft ont. Och nej, jag vet inte än om jag kommer att kunna springa. MEN VILJAN! Viljan, för bövelen den finns. Hoppas hoppas hoppas. Är ju endå en och en halv vecka kvar...
Packa träningsväska väska väska. Åka in till stan och cykla cykla cykla.
Det är en underbar dag utanför dörren min :D
att drömma sig fram
Just nu. Denna dag, denna minut. Känns det rofyllt. Att fundera, tänka, drömma. Jag tillåter mig försvinna in i böckernas värld. Jag flyr lite, det får jag väl medge. Jag dagdrömmer och jag drömmer när jag sover. Snart kommer jag hoppas att dagens kopp kaffe är lika verklig som världen i den där boken som avslutades för någon dag sedan. Ta min hand och så blundar vi och så hoppas vi och så tänker vi tänker tänker tänker att det går. Och sedan hoppar vi in i den där andra världen.
Är det fascination, nyfikenhet, romantik, galenskap eller en vilja att fly verkligheten som gör det? Som gör att man önskar att man levde andra liv, i andra tider, i andra städer, i andra länder.
En kombination? Kryddat med något annat obestämmt. Men för mig är det något rofyllt att försvinna på detta sätt in i tankens värld. Det är inte alltid som det går, inte alltid som jag kan vara så utan oro att jag klarar av det. Och det är stunder som dessa. Och stunder då man sitter och pratar om allt och inget och har djupa samtal om livet. De är de stunderna som gör att allt det andra känns som en okej last att ha.
Att tänka för mycket. Det går. Tror mig, det går.
Och det går att göra på mer än ett sätt. Att missbruka sin egen kraft att tänka - är inte det skrämmande?
Men som med drömmar kan tankar också försvinna. Och bli starkare. Vad drömmer jag om, du om eller pojken med tygkassen - vad drömmer han om?
Jag drömmer om så mycket att jag inte vet vad ibland. Men drömmar som handlar om saker jag vill göra. Resa, leva, vara kär, skratta ikapp med en vän, göra häftiga prestationer med min kropp. Att vinna, att älskas, att kunna älska, att kunna sitta med en kopp te och låta tanken vandra, att hitta ett lugn, att göra andra människor lyckliga och kanske få en och annan att le. Att hjälpa. Abstrakt och bra. Och ändå så konkret.
Så konkret som detta?
Springa Berlin Marathon (går inte att undvika att nämna), förstå en del av mig själv som inte riktigt agerar som jag vill, resa, göra mer än en människa om dagen glad.
Sedan finns det drömmarna om att lyckas. De finns där, det vill jag lova. Prestationsinriktad. Att veta att jag har talang för något. Om än det handlar om att kasta en sten väldigt långt.
Och drömmarna om platser att besöka. Människor att möta.
Och drömmarna...som att jag vill dansa. Inte många som vet, men det är en dröm. Liksom att stå på en stor stor scen och spela teater och försvinna har varit en dröm. Som gjorde att teater blev min gymnasieinriktning. Att använda sin kropp och sin tanke på det kreativa planet, det är som att springa många många mil och prestera. Det är lite likt på sätt och vis. Kanske svårt att sätta fingret på vad. Men jag saknar det kreativa. I teatern. Och jag drömmer om att dansa. På ett annat sätt än att springa många många mil. Det kreativa som jag saknar är mer påtagligt i teatern och dansens värld.
Det jag antar jag vill säga är väl. Att om man drömmer om något - då får man väl bara våga att prova?! Eller hur?
Jose Gonzales är mannen och musiken denna måndagskväll.
löpningen
Jag tog mig en dryg kilometer bort till en sjö. En sjö som är drygt en km om man springer runt den. Och där sprang jag. Liksom varv efter varv. Mjukt underlag utan av vara väldigt kuperat.
Jag kände aldrig att det gjorde svinigt ont där det har uppstått smärta tidigare. Det kändes stelt och högerbenet kändes lite "efter" det vänstra. På något sätt - om det går att förklara så. Viktigt för mig är att det aldrig gjorde ont där det har gjort så sjukt ont innan. Det gjorde dock lite smått ont på andra platser.
Men jag hoppas att benet stannade kvar i rätt läge. Att det kändes stelt och gjorde ont för att benet har hållts på och grejjats med. Att det är därför.
Men det fantastiska - för ja, det var fantastiskt stundtals - men det bästa var slutet. Jag sprang och fick in ett sånt fint steg. Kände kraften. Styrkan. Åh! Ler ju hela jag när jag sitter här framför datorn :)
Men det är konstigt. Att känna att en viss del av kroppen liksom inte hänger med helt och hållet - den käns ovan. Medans resten av kroppen, och framförallt andra benet bara vill EXPLODERA fram.
Efter åtta timmars jobb, med mycket upppackande och saker och göra, känner jag mig lite trött.
Äter förvisso inte smärtstillande.
Men jag återfann hoppet denna morgon! Att det finns en möjlighet till Berlin! Gaaah. Vill så jädrans in ibengen gärna.
Så mycket att jag kan byta ut så mycket annat. Och att komma under 4 h är inget måste mål längre. Bara jag får springa. Strunt samma om det gör ont eller om jag har ont efteråt. JAG VILL!
Tror att jag skulle se det annorlunda om jag redan sprungit en mara. Men att bli snuvad på den första - det är inte okej. Punkt på det.
För övrigt: Ska Faktiskt göra något superkul imorgon kväll. Ska testa en sak :D
Jajja. Nu har jag fått skriva av mig lite. Och nu ska jag ta och pilla i mig lite sen kvällsmat, då jag trillade in genom dörren för mindre än en halvtimme sen.
Benen, sinnet, kroppen - Allt hela jag vill!
planering och ny vecka
Samtidigt som jag tittar på väldigt väldigt gamla bilder som min fabrors fru just lagt upp på hederliga fejjan. FULL I SKRATT :D Haha, finemang!
Jobb 11 till drygt 19. Stängning.
Vilket betyder om man går upp vanlig tidig tid, vid halv sju, så hinner man med ett träningspass innan jobbet. Med goda marginaler. Därför sitter jag här nu i träningsoutfit och är
lite dödsskraj, pepp, lite finurlig, glad att det regnar, inse-att-det-är-höst-humör.
Jag ska ut och jogga. TA I TRÄ TA I TRÄ.
Vi får se hur det går!
glömsk
Erkänner glatt: jag packade just upp väskan från förmiddagsträningen. Najs....
Men jag kan ju ändå känna mig duktig - har lagat mat och det blev plus fyra matlådor. Hur finemang är inte det? Very good. It's goood. :D
Hade tänkt se Sverige springer - men insåg att kanalen det sändes på visst inte fanns. Så jag såg förra avsnittet på tv4 Play.
NEW YORK MARATHON. Gaah - vem vill inte springa det!(nej det ska inte vara något frågetecken för det är ett konstaternade :D) Kände motivationen flöda igenom mig. Har liksom varit så i min egen bubbla på sistonde att glädjen och motivationen varit...? Vart?
MEN NU JÄKLAR I DET! Peppen!
Och dessutom. Funderar på att anmäla mig till en viss grej. Lite av en dröm. Ingen aning om jag kommer trilla omkull eller se ut som en övergödd flodhäst på hal is. Men ändå. En dröm. Så varför inte.
Dansa. Jazz.
Enda som hindrar mig är terminsavgiften. Något att fundera på. :D
För övrigt: David Gray är en gud. Oskar Linnros är en gud. Repeat.
Och nu? Söndagskvällslyx med Ben and Jerry och filmen Across the Universe. För att det är underbart. :D
Imorgon: Min plötsliga ledighet tar lite slut. På riktigt. Och sen ska benen rastas lite. Testa. Hur det går. Håll i hatten!
det är meningen att det ska vara ett söndagsinlägg om att livet är underbart
Och nej - jag menar inte att skriva ner djupa tankar om dystert mörka platser som hägrar här och var. Ord som man inte orkar läsa igen.
Glatt och solskenleende? Nja, kanske inte det heller.
Men rakt på sak. Kanske (om jag kan lyckas med något sådan? Hittills har det väl gått sådär :D Haha).
Jag är frisk från min förkylning! Jag har fått min efterlängtade träningsdos. Efter två dagars vila. Ett spinningpass på Medis Sats. Med ordentlig strech innan och efter - ja då! Jag har sovit mer än nio timmar inatt.
Jag har suttit på Saltsjöbanan hem och stirrat ut i luften. Har kramat om mina händer. Lyssnat på för hög musik.
Varit rädd, trött, ångestladdad. Vill inte vill inte vill inte.
Läst och druckit en liten kopp kaffe.
Jag har känt en Herr och Fru TRÖTTHET komma gående hand i hand. Närma sig mig och ta över min kropp. Det är skrämmande. Jag har valt att ge efter. Även om det påminner mig om en enorm trötthet som jag faktiskt vill glömma.
Men jag accepterar. Jag accepterar. FÖr att tröttheten har kommit för att jag har - till slut - bestämt mig. Kan låta kluddigt, men jag har fått en trygghet i att veta att jag kan få hjälp med saker och ting. Jag som vill klara allt själv.
Och vet ni vad? Jag sitter här och är trött. Jag är trött men jag är på nått sätt mer HARMONISK än vad jag varit på länge. För lycka, glädje, sorg, smärta. LIVET gott folk. LIVET är underbart i vilket fall som helst.
Upp och ner går det alltid.
(Och även om många texter på senaste tiden kanske har låtit överextremt vräkiga om varför vissa saker och ting händer och livet och oj vad djupt allt ska vara. Må ha varit så - inte ens jag vet faktiskt. Tror jag ser bloggen som mer av en dagbok än den egentligen är - det är ganska intressant. Hela mediafenomenet blogg. Vad det kan användas till. Men ja, parantes.
För jag brukar hålla sånt för mig själv. För jag vill hellre skapa ett leende en än orolig blick. Måla världen i färger med en fin färgpalett. För sånt blir jag glad av. För att det finns sån många människor i vår värld som behöver orden som betyder hjälp.)
Jag kan inte göra något åt att vissa saker sker. Jag kan inte göra något åt att jag inte alltid skrattar. För vem kan det? Vem är för evigt glad - går det? Jag kan inte ändra på vissa saker som hänt. Saker som händer. Inte själv. Ensam är liksom inte alltid stark - you kow?
Jag har slutat tro det.
För om jag skulle kunna tro att ensam alltid är stark - hur skulle jag då kunna ha en vilja inom mig: En vilja som gör att jag också vill kämpa för andra människors rätt att leva och andas.
Svävar iväg. Många tankar, många tankar :D
Alla har olika sätt att hantera allt det svåra som dyker upp i livet. Olika erfarenheter skapar olika människor med olika behov. Allt kan ske - både på gott och ont.
Men det är inte det svåra som det här handlar om. Det handlar om hur det käns att få lov att vara den man är. Att få lov att acceptera att livet inte är en dans på rosor. Att man inte behöver lyckas med allt. Att sorg och glädje kan gå hand i hand. Att man inte behöver vara rädd för att möta det man begravt. Att man kan vara väldigt lycklig samtidigt som man är väldigt ledsen.
Att livet är underbart. Att det inte handlar om att springa hur många mil som helst för att prestera utan för att leva.
myspys och chokladkurerar kropp och själ!
Choklad. Mums. Och en stor kopp te.
Jag njuter av lugnet :D
Och förkylningen - den är på väg ut och bort. So long - snart gone and away!
Myspys helt enkelt!
face the reality
Jag har bestämt mig. För att möta verkligheten. På gott och ont. Nej - på väldigt mycket gott tror jag.
Det har varit en förbaske mig bra sommar. Ingen världsomsegling må jag ha gjort. Men jag har gjort andra saker. Framförallt har jag sett nuet som nu och nu har varit underbart. För det mesta. Inte hela tiden. Men det är ju nästan självklart att allt inte plötsligt är helt fantastiskt hela tiden.
Sedan. Att plötsligt känna det som om mattan dragits undan från fötterna. Att falla pladaskt på magen i vattnet.
Det har inte handlat om att jag inte kunnat springa. Inte egentligen. Att jag inte kunnat springa har gjort att jag inte haft någonstans att försvinna. Att andas. Det har gjort det tuffare.
Men det har också fått mig att inse. Att det är dags att läka färdigt.
För jag vill inte låta allt det fina och vackra försvinna. Jag har insett att det tar tid att läka. Och att inse att man vill ge det tid. Jag tror det är bra.
Blå timmen. Det är också vackert det.
förkylningstickande bomb, stankikande och nästan nybakt bröd ätande
Förkylningen försvann inte trots nästan 10 timmars sömn. En sån där jobbig natt var det. Med alldeles för många drömmar. Himmelsk morgonpromenad och sedan en tallrik gröt och te med honiiiing (som käre herr puh säger). Satt och läste ett gammalt nummer av runners world och kände inspirationen komma flödande :) VILL SPRINGA MARAN! :D Haha, galna utbrott på denna sida av datorn.
In till stan och sveptes in i folkhavet. Gjorde ett halvhjärtat försök att kolla på de där höstskorna jag behöver. Fast var mer på ett gå och gömma mig i ett hörn humör. Hittade alltså inga skor. Inte heller det andra sakerna jag skulle kolla på fick någon givande prioritet. Köpte dock Kan Jang. Och var inne på biblioteket vid Medborgarplatsen väldigt länge. Det var mysigt. Handlade keso. Blev nästan omkullsprungen av en man som visst hade extremt bråttom att hinna före mig. Blev skitsur för mig själv. Blandat med jaha ja - här syns man inte.
En liten kopp kaffe och en konstigt sen lunch beståenda av två brödbullar som bakades igår har just intagits. Och nu kan jag inte annat än sjunka ner med en bok i en soffa.
Kom ut från stadsmissionen med en påse förresten! Underbart med second hand - snyggo skjorta och kjol för 60 riksdaler. Inte helt fel. Inte alls!
Och juste - Stockholm Halvmarathon. För över löparenergi och löparglädje till alla de som springer. För jag har massvis som visst inte går åt just nu :D
ett naprapat besök senare
Hemkommen från staden. Efter ett besök hos Daniel - ett besök hos en naprapat som kan sina grejer. Säger bara: tack och lov att jag gick dit. Bara det att jag fick veta problemet - vilket inte vad det som doktorn sade till mig för dryga två veckor sedan. Fick också hjälp att fixa till det.
Nu kan jag möjligtvis säga fel saker, så jag väljer att låta lite svävande :) Men höger ben, eller rättare sagt bäckenbenet, har genom en slags stöt när jag sprang nerför en stor stenbumling förflyttats. Detta rättades till och även musklena på höger sida som försökt överstabilisera fick sig en omgång. Och andra muskler som var som "en betongvägg" (inte mitt citat). Men bara ena sidan. Den som var värst liksom.
Lätt mörbultad i kroppen. Lätt förkyld. Försker jag summera det för mig själv.
Det var ingen bristning. Tack och lov! Annars hade det tagit mycket längre tid att bli bra. Men benet rättades till så pass enkelt att det är stor risk att en lätt stöt trycker det fel igen. Även om jag inte springer "fel". Vilket betyder att Berlin Marathon är en möjlighet och antagligen FÖRHOPPNINGSVIS kommer att kunna springas. Så jag hoppas vidare. Vilar från löpningen till allra minst söndag. Fick jag veta. Och nästa vecka är det back och fortsätta.
Men snacka om att jag lärde mig massvis på en timme! Saker om kroppen och min kropp som var sjukt givande. Tackar man tackar - sånt man borde veta redan för att kunna må som bäst.
Hur mycket kunskap finns det inte ute i vida världen liksom?
förkylningskurerar mig i böckernas värld
Har varit en boknörd så länge jag kan minnas. När jag var yngre slukade jag böcker. Vissa tider har jag nog befunnit mig mer i böckernas värld än den verkliga haha. Men det var länge sen nu! Och sedan har jag haft perioder då jag inte kunnat läsa. Inte haft ro att sitta med en bok och bara mig själv. Liksom inte kunnat lämna någon verklighet för bokens. Sorgligt var det. Och jag älskar att finna guldkorn. Dessa böcker som tar in en som människa och bjuder in till en ny värld. Älskar att försvinna i andra verkligheter.
Så jag är på gott humör ändå - trots en förkylning i kroppen. Hur har den kommit över mig? Hoppas på att kurera mig idag - tror att det kan vara en såndär kortis grej. Och jag är smart för än gångs skull och faktiskt tar det lugnt! Helt och hållet idag.
Ska bara in till stan för ett besök.
Får vara glad att jag är ledig även idag. Så att jag får lov att kurera mig :D
Insåg denna morgon att jag älskar tidig höst. Morgonpromenerade fram och andades in och tänkte.
Hur världen förändras. Människor. Förväntan. Nystart. Det ligger mycket i luften. Färger. Att se världen i färger och känslor. Och den tidiga höstens färgskala är vacker. I sinnet också.
nybakat till frukost
Vaknade när klockan ringde klockan sju imorrse. Efter en sådan natt då man sover väldigt oroligt och drömmer mycket och vaknar tung i huvudet. Redan igår efter jobbet kände jag mig ruggigg. Usch och fy var känslan.
Och jag gick efter många om och men upp och tog en underbar morgonpromenad. Är glad att jag kommit tillbaka till de rutinerna igen. Kom hem och ställde mig och bakade brödbullar :) Vardagslyx! Tar vara på min lediga helg!
Men - vad tusan! Mår inte helt okej. Ont i huvudet och ont i halsen. GAAAH ska det aldrig ta slut?
Goda snabbt ihopslängda brödbullar i alla fall.
lite vardagsstress och strukturera om sin dag
Skulle egentligen bara rycka in och jobba från två till sju idag. Hade planerat träning på sats klockan tolv. Kirrat allt perfa tänkte jag.
Istället vaknade jag kl sju, tog en härlig härlig rask morgonpromenad i en underbar morgon. Sedan åt jag frukost och pysslade här hemma. Och fick förfrågan om börja jobba redan klockan tolv. Vilket betydde att jag inte hann gå och träna. Sorgligt men sant! Men mer timmar och extra pengar säger man ju inte nej till!
Istället försvann jag in i böckernas värld i en dryg timme. Och nu är det lite stress här va! GAAAH! Passa tågtider. So long!
vissa saker börjar falla på plats
Till Stockholm kom jag igår. Tillbaka till vad-tar-jag-mig-till - stadiet kom jag också. För ett tag.
Kom ut till Saltsjö-Duvnäs. Och tänkte vad gör jag här. Sprang ut för att rasta benen. Besvikelsen var total. Jag gick ut för hårt och tog mig an min underbara slinga som går att förlänga med många kilometrar vid Hellasgården om man så vill. Men tanken var att springa 10 km. Jogga. Men jag hade nog inte insett att slingan är tuff. Så efter 4 km fick jag ont. Efter 5 rejält ont. Efter 6 insåg jag att jag sprungit en kilometer för långt. Och kunde faktiskt inte springa längre.
Och var tvungen att GÅ 5 km hem. Inte kul. Eller gå. Powerwalka. Kan nog inte varit den vackraste synen - ser det komiska :) Jäklans förbannad var jag. Kan jag lugnt påstå.
Hem och in till stan för ett ärenden. Tillbacka till Nacka för en kortis hos Mikaelan. Var på bättre humör efter min vänskapsdos :)
In till stan och till jobbet för en tekurs.
Hem och får reda på att jag inte får lägenheten jag hoppats på. Arg. Ledsen. Utan att förstå vissa saker och ting. Saker som händer i världen och inuti mig själv.
Och idag. Vaknade upp. Tog en morgonpromenix och åt frukost. Hade en förmiddag hemma med packa upp och tvätta och fixa olika saker. För att sedan åka in till stan och ta en snabb kaffe med pappan som var i huvudstaden för möten. För att sedan gå och dräggla över diverse skor och klädesplagg. Lite förströelse i dryga två timmar.
För att sedan gå på ett kick-äs cykelpass på Hötorget. Handla mat på Hemköp. Stå i kö. Hinna med en tidigare saltsjöbana än trott.
Och inse att denna dag var en bättre dag. Faktiskt genom att ta ett stort beslut. Som jag tror gör att vissa saker kommer lösa sig. Det här med världen och en Maria. Det kommer lösa sig. Även om det tar ett tag.
Steg framåt. Ser framåt.
Och börjar jobba ordentligt på måndag. Allt klappat och klart. Jag och mitt älskade Tehus. Odengatan. Det kommer bli bra!
förresten
sitta på ett tåg och tänka och fundera är ganska bra ibland
Lund till Stockholm. På tåget halv åtta imorrse. En liten Maria somnade visst om lite sött (eller trött) när hon satte sig på tåget. En powernap på en timme kanske man kan kalla det...Nu har i alla fall en kopp kaffe druckits och faktiskt en liten kanelbulle ätits.
Kaffe förresten - jag måste säga att jag är väldigt nöjd med mig själv. Abstinensen har övervunnits! Min konsumtion har minskats enormt. Vad sägs om från många koppar kaffe per dag till en kopp kaffe per dag. Är det inte bra? Jo jag tackar!
Vila-upp-mig-tiden i Lund. Har tagit mig för de saker jag skulle. Och samtidigt struntat i att ta mig för en hel del saker som jag absolut inte behövde göra. Semester kan man väl kalla det? Känner mig sund i kroppen igen. Och i knoppen också för den delen. Kan tänka hur intressant man är som människa. Hur ens behov styr en. Vad man behöver för att må bra.
Jag börjar känna mig peppad på MARAN igen. Innan har jag sett framåt med lite ångest. När jag inte visste hur snabbt jag skulle kunna röra mig "normalt" igen. Och ÄNDÅ HALLÅ! Det var ju förtusan bara en streckning. Lite galet att det kan ställa till så mycket för än. Tänkt om man åkt på något annat. Det skulle ju varit så mycket värre.
(När jag nu snackar insikter - tänk om jag kommit till den insikten för någon vecka sen när jag gottade ner mig i hur dåligt allt kändes. Men det är visst enklare att se allt från den ljusa sidan när livet leker lite mer)
Efter 10km löpning (om än superlugn) och 1,5 h styrkegympa känner jag att veckan inletts på ett strålande vis. Och nu sitter jag här med lite skön träningsvärk i kroppen. Styrkegympan på Gerda är bra träning må jag säga. (Dessutom var det fullsmockat med folk. Vilket ändå är kul. Och ännu roligare är faktiskt att varje gång man är "hemma" i Lund och är på exempelvis styrkegympa så ser man alltid de gamla rävarna. Träningskära människorna som bor i staden och liskom än själv spenderar många timmar på träning. Lite kul. En trygghet i det :D)
Löpningen ska stegras på bästa sätt. Ska kolla in lite formtoppning nu när jag kan mer planera de sista veckorna. Även om det är svårt att veta exakt hur kroppen kommer må. Är fortfarande skrajsen över att jag tappat lite av formen. Och ine kommer vara lika topp som jag vill när jag står på startlinjen i Berlin. Men då får jag väl ta det. Det viktigaste är att jag springer. Faktiskt.
Men vad tusan. Kommer ju bli askalas! Så det är så! :D
frukost: Soyayoghurt är underbart. Och färsk bröd. Te. Mumma.
on the road again
det finns hopp om livet!
förvantansfull...
lördagsnatt och söndagsdag
spinning+3km jogging=lycka?
status: mycket bra!
för en timme sedan
just say yes
paj med ugnsrostade grönsaker, pesto och chévre
en vacker kväll i ett vackert hus
ärligt och lite naket.
upp och ned
