smakexplosion

Och roligt har jag haft det denna dag. Jag har trotsat en ofattbart GRÅ DAG på alla håll och kanter och tagit mig an ett projekt som jag valt att kalla "springa 26 km Lund-Bjärred-Lomma och fortsätta till 28km var sprugna". :D Så 28 km innan lunch (tål att nämnas att jag faktiskt kom hem först tio över ett...så går det när man "bara" ska fixa den där sista saken innan man sticker ut...) på tiden 2h 47 minuter - snittid alltså 5:58/km. Jag sprang en sjukt tråkig slinga om jag får säga det själv. Under tiden pisseregnade det stundtals. Jag började med att frysa rumpestumpen av mig. Men jag hade musik i öronen och ett förvånandsvärt lätt sinne! Så egentligen var det inte särskilt tungt. Inte som jag nu kommer ihåg det. Enda problemet var att jag blev sjukt hungrig efter 20 km. Och då var det lite motigt att springa i motvind de sista 8km. Och var lite stum i benen de där sista. Lite mjölksyrakänningar eller nått!

Men hem kom jag - och hör och häpna - gick emot mina senaste veckors "kroppsliga trend" - jag åt lunch med god aptit! Efter långa och helt energitömmande pass är det ofta så att jag kan ha svårt att kränga mat. Om man uttrycker det så. Eller, jovisst kränger jag, men kroppen säger liksom nej tack ibland. Så njutningen är inte då den största :)

Vegetariska schnitslar, några uppstekta ravioli med kronärtskocksfyllning, hemmagjord hummos, en god sallad med salladsfrön. Lite pesto och fetaost till det....

Eftermiddagen gick i ett härligt flow med kaffe med mamma, trånande efter världens finaste necessär (ska man slå till...kostar upp emot 300 riksdaler. Men det är ju Lisbeth Dahl och den är underbart vacker! Åh! Vill ha!), en till kopp kaffe men denna gång i annat trevligt sällskap på finfinaste Ariman. Ett besök på Ahlgrens skedde visst också. Helena och jag är lite dåliga på det där. Varför lyckas vi på något sätt alltid hinna in där? Hehe...:D Choklad i finaste kvalité. Man går in bara för att titta...och dofta lite...Alltid kommer man ut med någon liten pralin (eller nästan alltid...).

Efter ett kort besök på Malmborgs, där jag för tusende gången beklagade mig över mig själv, varför tar jag alltid dubbelt så lång tid på mig när jag bara vill in och ut ur affären??( kan ha något och göra med att min beslutsförmåga är nada när mitt blodsocker är down...).

Så, eftersom kvällsmaten nu väntar så kan jag själv konstatera ett x antal saker:

Denna text må vara lite långrandig. Som sagt - det där blodsockret...

Cashewnötter med sourcreme and onion är sjuuukt goda. Och lifesavier. Ibland ska man inte prata tillsattser...(har precis krängt ett antal...)