Utkast: Mars 1, 2011
Det är saker som man ser. Saker som man hör. En doft. En lukt. En annan människas ansiktsuttryck.
Ens egna tankebanor gör att en sak som man enbart undermedvetet uppfattar - även om det är en annan människas ansiktsuttryck som varar i en sekund eller en liten tonartsskiftning i någons röst - kan vända upp och ned på hela ens värld. Kan få hela ens jag att åka berg- och dalbana till en plats som man kanske inte vill vara på. Ja, och ibland så kanske man minns lycka också.
Det är fascinerande - är det inte?
Men sedan så gör det ju allt väldigt komplicerat. Ja, för hur ska man då få veta vad det är som är själva kärnan. Varför man reagerar på den där doften, ansiktsminen, på låten, på rösten - varför man reagerar och agerar som man gör. Liksom - vad är det som ligger och maler där i botten på en själv. För alla har vi väl något som maler? Inte alltid och inte på likadana sätt. Men någon gång har vi och någon gång så kommer vi få ett kraftverk i oss själva som maler.
Men, hur ska man hitta sitt svar. Sin rädsla, sitt minne sitt vad det nu är som gör att man ibland blir som man blir?
Är det vad man menar med "att hitta sig själv"? Att hitta kärnan av sin rädsla. Sina minnen. Sin förhoppningar. Sin...sin historia? Är det sin egna historia som man försöker hitta när man försöker hitta ett svar till vem man är och varför man gör som man gör?
Det var knoppar i Botan idag. Jag promenerade runt med en Helena. Och vi drack kaffe från Coffe Point. Åttakronorskaffesomsmakarjättegott.
Jag är dödstrött och har visst åkt ner en bit på stegen. Ja, jag vet, intresseklubben antecknar. Men det är tröttsamt det där. Att plötsligt, utan förvarning se en liten botten.
Så. Där kom min tisdagsfilosofi. Lyssnar på Lykke Li. Possibility. Den går visst om och om igen. Fast snart slutar den spela. För snart ska jag säga hejdå tisdag och sova.
Kommentarer
Trackback
