smakexplosion

Efter en hektiskt vecka satt jag äntligen på Arlanda Express in till city. Hade hållit tummarna hårt för att ens komma iväg. Och iväg till Stockholm kom jag. Regn och lite grått. En litet leende som spelade på läpparna och jag njöt av att vara tillbaka i fina Stockholm. Ryckte till av chock när konduktören frågade om "biljetten?" på stockholmska. Pratar man svenska...?

Efter ett kramkalas med lilla modern och avlastning av min ytterst lilla packning på vårt fina hotell. Parantes ett: Jag har utvecklat färdigheter med att packa litet - stolt. Parantes två: Sprang förbi hotellet två gånger under maran :)

Nummerlappshämtning och Stadion. Tyckte allt var jättebra fixat och ordnat. Gick sjukt snabbt och smidigt. Atmosfären var sådär som den ska vara innan en tävling. Darrande.

Man fick provsmaka knäckebröd. Med ost. LYRISKA jag tog två och sa högt Mmmmmm. En herre tittade på mig och vände sig bort lite lätt skrattande. Gott var det iaf....

Peppad och speedad. Vi gick och boostade oss själv med underbart god mat på restaurang och hade en trevlig kväll. Innan vi slocknade i sköna hotellsängar. Eller slocknade och slocknade - blev sådär som man kan bli när fjärilarna fladdrar i magen. SOVA? Va redan??? Nej nej...

Vaknade därför upp som en trött människa på lördagen. Möttes av en fantastico frukostbuffé. BRÖD!!!!!! I massa olika sorter. Himmelrike. Höll mig till gröten, kokt ägg och en macka. KAFFE.

I god tid på Stadion. Inser såklart när jag kommer dit (är glömsk. Ibland. Tror jag definitivt) att jag glömt min Garminklocka. Tack och lov att man hade en räddande ängel i bagaget. En mamma åkte tillbaka och hämtade den.

Fixade och donade och mötte sedan upp min finaste Inessa som skulle springa sin första mara (och hon är anmäld till New York i höst....ÄR INTE ALLS AVUNDSJUK....:D). Snart 19 år med en pappa till marathonräv. Kunde ju inte gå bättre än att man klara första maran galant - med bara två ordenltiga långlopp kom hon ändå in på 4.40! Vi körde på nostalgi och peppade som på gamla goda fäkttävlingsviset. Två tävlingsflickor med darrande nerver som ska kicka äs. Helt enkelt.

Var bara sjukt glad innan loppet. Skulle gå vägen. Och fick ju vara i Stockholm och springa. HALLÅ!!! Och starten gick och iväg for man. En dålig startplats och det var svårt att komma fram. Upplevde inte alls något av den kända "det går för snabbt i början". Hade svårt att komma fram stundtals. Tyckte jag.

Benen kändes bra och huvudet kändes bra. Fokuserad. Fram till halvmaran gick allt ungefär som planerat.

Vissa små sänkningar i tiden skedde då människohavet var stundtals trångt. Hade små motivationssvackor innan tio kilometer. Första varvet var snart plötsligt gjort och jag passerade en mamma och skrattade. Sprang längs Odengatan och var en lycklig människa och sprang förbi fina Tehuset som hade gröna ballonger utanf ör dörren. Vid runt 15 gjorde bröstet lite ont. Innan kroppen och knoppen var som vanligt. Uppvärmd och taggad igen. Halvmaran passerades under 2 timmar - som planerat.

Djurgården och det var vackert. Tyvärr var kroppen inuti inte lika vacker. Precis innan halvmaran började det krampa. I luftrören.

Har liksom inte haft så mycket problem med astman på senare år. Medicinerar och då funkar det bra. Tills jag kom till London. Senaste månaden har jag varit grymt förkyld i två vekor. Inte kunnat prata. Rosslat fram. Varit i allergichock och diverse andra trevligheter. Min astma har inte varit så dålig på väldigt länge helt enkelt.

Så innan start gjorde jag som jag brukade innan ett långpass - astmamedicin gånger två. Och tänkte att det skulle räcka med det. Tog inte med mig medicinen. Har liksom inte gjort det på....vet inte hur länge.

Önskar att jag hade gjort det. Då kanske jag hade sluppit halva maran i obekväma tillståndet som kallas "feta problem att andas". Hm. Men sagt och gjort. Började tappa tid på Djurgården och låg inte längre under 5.40. Tyckte det var svårt och i en backe snördes plötsligt de där luftrören samman. Så skedde några små gånger och jag fick dra ner på tempot. Tyvärr måste jag säga. För det första är det inte kul att känna paniken stegras, inte kunna svälja för det är helt typ uppsvullet. Energidryck var nog lite min räddning. Allt som heter koffein. Allt som får kroppen att reagera på sätt som...tänk om man dricker för mycket kaffe. Sånt hjälper liksom.

Så lite ledsen i ögat vid 35 km gränsen. Benen kändes det i men jag ville ju mosa sönder hahah :) Försöken att öka gick inte så bra. Men en spurt på stadion skulle ju självklart ske. Underbart det där.

Glad av att var framme trots allt. Lycklig. Även om tiden bara blev 4h 8min23 sekunder. Så kändes det som min första mara. Den i september i Berlin borde jag ALDRIG ha sprungit. Verkligen aldrig. Skadad så innan och sedan fick jag ju kämpa hela hela hösten med att kunna stå och jobba utan att ha jätteont. Och träna. Först i vintras var ju en mil något jag sprang utan svinont. Helt utan smärta har jag inte haft det sedan helt i början av mars faktiskt.

Men men. Berlin var sådär fasansfullt. Sån där grej som man liksom inte kommer ihåg så mycket av.

Och nu blev ju Stockholm sådär ganska lätt än då. Tänker jag i mitt huvud :) Det jobbigaste var andningen och motivationen som droppade på grund av det. Kände verkligen mig inte helt söndersprunget. Utan astmaprobelemen hade jag lugnt klarat av så mycket mer. Nästa mara ska tiden ner väldigt mycket. Med rätt medicinering. Eller nått :)

Status efteråt: Stel i kroppen. Men främst hade jag fruktansvärt ont i lungorna. Skrattade och fick tårar för att det gjorde ont och då blev allt så komiskt så då skrattar man ännu mer och får ännu ondare...you know? :)

Dagen efter var benen stela som få. Lungorna gjorde fortfarande ont. Måndagen var okej. Igår var kroppen back to normal. Firade med Body Balance för att sträcka ut :)