smakexplosion

Vet inte varför, men jag blir lätt förbryllad när människor kommer med ett påstående som att de inte klarar av komplicerade människor. För - är vi inte alla komplicerade? Strunt samma om du är den mest livsglada, skrattande och roligaste personen - utan något mer så är du bara det man ser. Och det där som är "något mer", det är det som gör oss människor komplicerade. Och inte på något dåligt sätt. Men komplicerad som individ kan likväl betyda en djup människa. Inte en svår. Inte jobbig, konstig.

En som inte är komplicerad på något endaste litet minimalt sätt - ja en sådan människa skulle jag gärna vilja möta. För en gångs skull. För en första gång.

Kanske flyr de bara verkligheten själv och lever konstans i en realitet som inte alls är verklig. En dag, en natt, en minut som skapas genom att sätta upp en mur kring ovälkommna känslor och händelser. Ignorans till allt det svåra och allt det vackra som finns i världen.

Det måste ta en livstid att lära sig. Och jag vet inte hur man lyckas. För en individ påverkas alltid av en annan. Flockdjur som vi är går ju inte det faktumet att undgå. Vi påverkas på så många sätt som vi inte vet om. En liten rörelse i en annans människas ansikte kan jag uppfatta som något - något som får hela min värld att förändras i ett känslokaos under en sekund.

Så komplicerad. Komplicerade. För mig går det inte att inte vara det. Komplicerad. Lika med mänsklig.

Jag lyssnar på Kent och Vintervila. Kanske därför jag blir så tänkande. För en sekund eller två....