det där som kallas balans
Känner hur kroppen liksom lyfter från jorden. Hur sinnet är lugnt. Hur kroppen är behaglig och hur energin pumpar ut i varenda liten cell. Jag har jobbat och inte haft bästa dagen. Men kom hem. Och sen har jag sprungit. Intervaller.
Fick mig ett ryck. Tog tag i mig själv och tänkte nu ska det bli lite satan i gatan. Och körde 4x1 km. Tiderna var sisådär. De två sista var helt okej. Den första hängde ingen del av mig riktigt med på. Fina snitttider på resten av kilometrarna dessutom! Summa kardemumma 10 km.
Och det var den där tiden där fokuset fanns. Där jag kände lyckoruset komma och man ökar och ökar och ökar i slutet och skrattar fast benen verkligen värker.
Tredje dagen i rad med riktigt najs kvalité på träningen. Jag tackar och tar emot och uppskattar fokuset, orken och kroppen!
Kommer hem och lagar sommarmat. Har sällskap. Sånt känns fint.
Så nu är jag i Balans igen.
Och funderar. Funderar på nu och då och sedan och framåt. På vad jag kommer att göra om en två månader. Valet är inte lika självklart längre. Om man mår så bra i nuet och i den stad ja den miljö man befinner sig i - varför då byta? Funderar. Och tänker. Men mest bara är jag. Det känns bra det med.
Att bara vara liksom.
Kommentarer
Postat av: Ingmarie
Bara vara är fint.Och balans. :-) Ta dagen som den kommer. Kram på dig!
Trackback
