ett litet paradis
Stenshuvud är det som man ser...
Efter två dagar här i stugan känner jag mig redo att återvända till staden :) Eller lilla staden. Börjar längta efter storstad och liv och fläng. En skön längtan. En välkommen längtan. Skönt att vara bland familj när man är lite utmattad. Men ser det som ett gott tecken att jag börjar längta bort :) Det är ju lite konstigt att bo hemma ett tag när man redan flyttat hemifrån...Så, som sagt - det är en skön längtan som har satt sig i kroppen. London-längtan :)
Men stugan-vistelsen har varit finfin. Har inte varit här sedan i sommras. Och man faller så utmärkt in i sina takter när man kommer hit. Sover mycket. Läser. Promenixar. Tackar för ett underbart väder igår.
Och efter långpasset igår känns inget! Strechx2, mat och vila. Gör susen :)
Och när man är här i stugan blir man också kung över världen. Speciellt om man heter Maria och står på sitt berg (eh...är inte alls bara en kulle) och kollar ut över världen (fält och skog). Med en sådan här solnedgång blir man ju dessutom helt varm i hjärtat sitt!
Okej, tack så mycket för svar. Jag förstår, även om jag inte vet vad du går igenom så tror jag att jag gör det. Jag har länge tänkt att resa kan vara bra för mig också, men jag kommer alltid tillbaks till samma gamla svar: mår jag inte helt hundra här så mår jag inte helt hundra där. Samtidigt om jag mår hundra där, hur gör jag då? Jag måste ju tillbaks sen! Ja det är klurigt det där med resor, att hitta sig själv och att må helt bra:/. Hoppas att allt blir bra med dig nu i alla fall !:)Kram på dig!
