smakexplosion

Är så glad att jag bestämde mig för att åka hem till Sverige. 6 dagar som var underbara - och ja, jag hade gärna stannat 6 dagar till. Det hade varit fint. Även om det på ett sätt blir lite länge när resan bokats så impulsivt som jag gjorde. Man blir så plötsligt borta från sitt liv någon annanstans - i detta fall livet i London.

Men hemvistelsen har fått mig att se mina mål för hösten klarare. Vad jag vill och vad jag behöver. Vad jag vill göra, vad jag behöver göra  - och också: vad jag inte vill. Vad jag inte mår bra av. Eller ja inte allt, men vissa saker har fallit på plats. I alla fall i tanken. Och det är ett första steg. Som alltid.

12 km distans på en helt okej snitt tid på 5.22 har nu sprungits. Det var underbart välbehövligt och jag njöt fullt ut. Det börjar bli bättre. Det där med att springa lite längre och längre och längre. Skallen orkar med nu. Och jag känner viljan att fortsätta de där 2, 3,4 eller 5 km extra. Det gör skillnad. Det gör mig glad. Varför jag springer. Känslan kom nästan direkt under passet idag. Jag känner lättnaden. Lyckan. Hur ångesten försvinner. Hur tankarna samlas. Springa. Ett två tre steg fram. Andas.