dagen
Jose Gonzales spelar sin musik när kvällen börjar bli natt. Det blåser ute och det blåser in i mitt rum. Det är en sån där vacker sval sommarkväll. Och jag fick sväva på moln även denna kväll.
Springa. Det blev en kort runda. Mitt knä är lite konstigt. Så inplanerad snabbdistans blev distans i ett bra temp. Lätt som en fläder. Hur enkelt som helst. Ja, förutom knäet då. Om man säger så.
9 km som gick hur enkelt som helst i under 5.30 fart. 5.20 och 5.14. Typ. Jag bara flög fram. Och märkte att gårdagens sista 40 minuters löpning fick svara som fartlek. Kom ner riktigt bra i tid där...
I alla fall. Det känns bra nu. Svävade fram hur enkelt som helst trots ett knä som inte var med. Jag vet att det betyder ta det FÖRSIKTIGT. Titta titta, jag är en klok liten flicka.
Jag slutade ju springa. Trots att jag hade velat fortsätta for ever and ever.
Ja. Det trodde jag inte innan jag begav mig ut. Dagen har varit lång. Med jobb från klockan sju imorrse, tillsammans med frukosten.
Träning i 70 minuter, inte så länge men ack så himlans jobbigt och effektivt. Total genomgång av hela kroppen i form av puls, fria vikter, massa core och massvis med box-kombinationer. Extremt ROLIGT. Sista personliga träningen. Gråter krokodiltårar.
Kommentarer
Trackback
