om jag skulle berätta om ögonblick av lycka
Jag fann mig själv lite ikväll. Jag fick sväva på moln som jag själv skapade i varje steg ja faktiskt i varje andetag. Varje ögonblick fick mig att le lite större och varje ögonblick sparar jag i mitt minne. Vissa stunder betyder mer än andra. Något så trivialt som ingenting speciellt överhuvudtaget blir mer underbart än något annat. Och jag önskar att stunden aldrig försvinner och fortsätter att sväva högt ovanför det blå. Länge. Längre än länge. Sparar det, ramar in det, låser in det i mitt hjärta i mitt sinne i mitt hela jag. Sparar det och tar fram det i ett ögonblick då ljuset inte är något annat än nattsvart. När solen är borta ur sinnet och ytan väldigt långt upp. Ja, tills dess sparar jag mitt minne.
Och jag sparar det till en annan dag. En dag då mitt leende är lika stort som idag. Då ögonen ser allt som de vill se och hjärtat är lika fyllt av kärlek.
Och detta. Min värld. Detta var en löptur. En kväll som denna, i Hyde Park, i Kensington Gardens. Jag började springa. Mötte upp en vän. Vi tog en lugn halvtimme tillsammans innan han försvann åt sitt håll. Och jag sprang utan någon garmin och jag sprang bara på tid. Och jag sprang fortare och fortare och fortare. Jag fick mitt leende att växa, stegen att sväva. Världen andades i takt med mig själv. Ingen musik, ingen tid. Bara steg steg andetag andetag. Kvällskylan började kännas. Ett linne var för kallt. Och Hyde Park började sjunka in i blå timmen och jag försvann i min egen verklighet och min egen tid.
95 minuter lycka. Minuter som förvaras som något dyrbarare än en diamant. Därför springer jag. För att min värld ska bli min. För att få existerar. För att få vara. För att få sväva. Obehindrat. Kravlöst. Hand i hand med världen.
Kommentarer
Postat av: mikaela
fiint, jag borde verkligen börja springa. vill skriva "börja springa igen" men hehe, finns inget igen ;)
men hallåååe plingplongkalsong, telefon såklart!
Trackback
