smakexplosion

Kan inte låta bli att tänka. Det liksom viner förbi så många tankar som måste tänkas igenom. Fundera, tänka, drömma.

Just nu. Denna dag, denna minut. Känns det rofyllt. Att fundera, tänka, drömma. Jag tillåter mig försvinna in i böckernas värld. Jag flyr lite, det får jag väl medge. Jag dagdrömmer och jag drömmer när jag sover. Snart kommer jag hoppas att dagens kopp kaffe är lika verklig som världen i den där boken som avslutades för någon dag sedan. Ta min hand och så blundar vi och så hoppas vi och så tänker vi tänker tänker tänker att det går. Och sedan hoppar vi in i den där andra världen.

Är det fascination, nyfikenhet, romantik, galenskap eller en vilja att fly verkligheten som gör det? Som gör att man önskar att man levde andra liv, i andra tider, i andra städer, i andra länder.

En kombination? Kryddat med något annat obestämmt. Men för mig är det något rofyllt att försvinna på detta sätt in i tankens värld. Det är inte alltid som det går, inte alltid som jag kan vara så utan oro att jag klarar av det. Och det är stunder som dessa. Och stunder då man sitter och pratar om allt och inget och har djupa samtal om livet. De är de stunderna som gör att allt det andra känns som en okej last att ha.

Att tänka för mycket. Det går. Tror mig, det går.

Och det går att göra på mer än ett sätt. Att missbruka sin egen kraft att tänka - är inte det skrämmande?

Men som med drömmar kan tankar också försvinna. Och bli starkare. Vad drömmer jag om, du om eller pojken med tygkassen - vad drömmer han om?

Jag drömmer om så mycket att jag inte vet vad ibland. Men drömmar som handlar om saker jag vill göra. Resa, leva, vara kär, skratta ikapp med en vän, göra häftiga prestationer med min kropp. Att vinna, att älskas, att kunna älska, att kunna sitta med en kopp te och låta tanken vandra, att hitta ett lugn, att göra andra människor lyckliga och kanske få en och annan att le. Att hjälpa.  Abstrakt och bra. Och ändå så konkret.

Så konkret som detta?

Springa Berlin Marathon (går inte att undvika att nämna), förstå en del av mig själv som inte riktigt agerar som jag vill, resa, göra mer än en människa om dagen glad.

Sedan finns det drömmarna om att lyckas. De finns där, det vill jag lova. Prestationsinriktad. Att veta att jag har talang för något. Om än det handlar om att kasta en sten väldigt långt. 

Och drömmarna om platser att besöka. Människor att möta.

Och drömmarna...som att jag vill dansa. Inte många som vet, men det är en dröm. Liksom att stå på en stor stor scen och spela teater och försvinna har varit en dröm. Som gjorde att teater blev min gymnasieinriktning. Att använda sin kropp och sin tanke på det kreativa planet, det är som att springa många många mil och prestera. Det är lite likt på sätt och vis. Kanske svårt att sätta fingret på vad. Men jag saknar det kreativa. I teatern. Och jag drömmer om att dansa. På ett annat sätt än att springa många många mil. Det kreativa som jag saknar är mer påtagligt i teatern och dansens värld.

Det jag antar jag vill säga är väl. Att om man drömmer om något - då får man väl bara våga att prova?! Eller hur?

Jose Gonzales är mannen och musiken denna måndagskväll.