smakexplosion

Jag fortsätter att fascineras. Av livet och universum och allting.

Och nej - jag menar inte att skriva ner djupa tankar om dystert mörka platser som hägrar här och var. Ord som man inte orkar läsa igen.

Glatt och solskenleende? Nja, kanske inte det heller.

Men rakt på sak. Kanske (om jag kan lyckas med något sådan? Hittills har det väl gått sådär :D Haha).

Jag är frisk från min förkylning! Jag har fått min efterlängtade träningsdos. Efter två dagars vila. Ett spinningpass på Medis Sats. Med ordentlig strech innan och efter - ja då! Jag har sovit mer än nio timmar inatt.

Jag har suttit på Saltsjöbanan hem och stirrat ut i luften. Har kramat om mina händer. Lyssnat på för hög musik.

Varit rädd, trött, ångestladdad. Vill inte vill inte vill inte.

Läst och druckit en liten kopp kaffe.

Jag har känt en Herr och Fru TRÖTTHET komma gående hand i hand. Närma sig mig och ta över min kropp. Det är skrämmande. Jag har valt att ge efter. Även om det påminner mig om en enorm trötthet som jag faktiskt vill glömma.

Men jag accepterar. Jag accepterar. FÖr att tröttheten har kommit för att jag har - till slut - bestämt mig. Kan låta kluddigt, men jag har fått en trygghet i att veta att jag kan få hjälp med saker och ting. Jag som vill klara allt själv.

Och vet ni vad? Jag sitter här och är trött. Jag är trött men jag är på nått sätt mer HARMONISK än vad jag varit på länge. För lycka, glädje, sorg, smärta. LIVET gott folk. LIVET är underbart i vilket fall som helst.

Upp och ner går det alltid.

(Och även om många texter på senaste tiden kanske har låtit överextremt vräkiga om varför vissa saker och ting händer och livet och oj vad djupt allt ska vara. Må ha varit så - inte ens jag vet faktiskt. Tror jag ser bloggen som mer av en dagbok än den egentligen är - det är ganska intressant. Hela mediafenomenet blogg. Vad det kan användas till. Men ja, parantes.
För jag brukar hålla sånt för mig själv. För jag vill hellre skapa ett leende en än orolig blick. Måla världen i färger med en fin färgpalett. För sånt blir jag glad av. För att det finns sån många människor i vår värld som behöver orden som betyder hjälp.)

Jag kan inte göra något åt att vissa saker sker. Jag kan inte göra något åt att jag inte alltid skrattar. För vem kan det? Vem är för evigt glad - går det? Jag kan inte ändra på vissa saker som hänt. Saker som händer. Inte själv. Ensam är liksom inte alltid stark - you kow?

Jag har slutat tro det.

För om jag skulle kunna tro att ensam alltid är stark - hur skulle jag då kunna ha en vilja inom mig: En vilja som gör att jag också vill kämpa för andra människors rätt att leva och andas.

Svävar iväg. Många tankar, många tankar :D

Alla har olika sätt att hantera allt det svåra som dyker upp i livet. Olika erfarenheter skapar olika människor med olika behov. Allt kan ske - både på gott och ont.

Men det är inte det svåra som det här handlar om. Det handlar om hur det käns att få lov att vara den man är. Att få lov att acceptera att livet inte är en dans på rosor. Att man inte behöver lyckas med allt. Att sorg och glädje kan gå hand i hand. Att man inte behöver vara rädd för att möta det man begravt. Att man kan vara väldigt lycklig samtidigt som man är väldigt ledsen.

Att livet är underbart. Att det inte handlar om att springa hur många mil som helst för att prestera utan för att leva.