smakexplosion

Träningsångest har präglat min vardag de senaste dagarna. Inte så konstigt kanske. Det har inte gått hand i hand med mitt projekt "må bra": vila, träna, äta bra, må bra.

För att kunna göra allt det jag vill göra. Vara mig själv och var med alla jag tycker om. Springa mycket, snabbt och långt. Fotografer och resa. Prata om världen. Veta något om världen.

Däremot så övar jag upp mig på de andra bitarna. Må bra, vila och äta bra. (och träningen är ju med på ett hörn med tanke på att jag kör alternativ träning - men löpningen är ju det jag saknar). Det har varit en del inlägg av denna karaktär, det får även jag medge, men det är tankarna som far igenom mitt huvud.

Men åter till det jag egentligen tänkte på. Maten, den livsnödvändiga energin. Jag fick en väldigt bra fråga om det kanske inte var positivt med min viktökning - om den inte kunde kopplas till positiva aspekter som hänt i mitt liv? Eller om den kunde kopplas till negativa?

Och det fick mig att fundera.

Först och främst: dagens samhälle det skapar faktiskt en ENORMT sjuk hets kring detta ämne. Vikt och kroppstorlek. Enligt mig så skapar alla debatter olika reaktioner. Och även alla synpunkter. Och det faktum att så pass många människor i dagens samhälle är överviktiga eller lever av fetma är ett hälsoproblem. Bland annat. Och det är viktigt att Hälso-debatten hålls igång - det är inte alla som mår bra av sina vanor och sin kost.

Däremot så osar hela saken ångest. På många olika sätt.

Det är plötsligt inte okej att inte vara perfekt. Perfekt i form av att vara snygg, smal, smart, vältränad, bäst på alla håll och kanter. Och ja, en del må säga "KLART DET ÄR OKEJ - VAD BETYDER PERFEKT EGENTLIGEN?". Så sant som det är sagt: Vad betyder perfekt?

Men kan någon erkänna att de aldrig tänkt tanken, aldrig varit ledsna över hur de ser ut - för att de inte levt upp till vissa ideal? Det är något djupt rotat i hur man ser på människor som är fel. Det är något sjukt med dagens kroppsfixering. Och detta sjuka ideal resulterar i att många många människor mår dåligt.

Och anledningen till att det skrivs här är att jag är en helt vanlig människa och jag har också dessa tankar. Självfallet - för på något sätt är tankarna mer normala än "den där perfekta kroppen".

Men åter till frågan jag fick. Kan jag koppla min viktuppgång till något positivt eller negativt i mitt liv? Ja, svaret

är både och.

Först kan jag ju erkänna: jag tycker faktiskt (men inte alltid nej. har saker som jag ser som ""skavanker") om min kropp idag. Mer än vad jag gjort tidigare. Samtidigt så måsta jag säga att ja, jag gillar på ett sätt inte att jag har gått upp i vikt. För att samtidigt som jag faktiskt inte alls bryr mig: speciellt då jag inte ens märker någon stor skillnad på min kropp. Det syns att jag fått nya muskler på benen. Och på ryggen. Men det är i stort sett bara jag som ser det. Att jag har gått upp cirka 3-4 kg är liksom ingen stor grej - det märks så minimalt.

Samtidigt som jag inte bryr mig finns det en filur som alla andra också har som säger att "jaha ja, det var ju inte bra".

Det är fel att säga så. Jag har gått upp i vikt för att jag har fått nya muskler. Jag har utvecklats enormt mycket bara den här sommaren när det kommer till träning. Jag, jag som alltid har älskat att träna. Men levt med att vara  tvungen att träna under "bevekande ögon". Med stundtals träningsförbud.

Samtidigt som jag är medveten om att jag faktiskt har levt med dåliga vanor den senaste tiden. Jag har inte ätit rätt. Druckit för mycket kaffe. Stressat för mycket. Och innan fick det mig att fundera på min livsstil. Och nu satsar jag på att lösa dessa bitar. Och jag mår redan bättre i kroppen. Och knoppen. :D

Däremot så blir jag arg. På vem eller vad vet jag inte. Men jag blir arg på den/de/något som gör att jag fortfarande har något i mig som inte tycker om att jag har utvecklat nya muskler. Som inte förstår varför just jag har plötsligt gått upp några kg i vikt? Som inte kan koppla samman ekvationen. Muskler lika med mer vikt.

Därför skriver jag det här. Inte på grund av min egen ångest. Utan på grund av ilska. Faktiskt. Jag blir jävligt arg. ARG: och det tycker jag är okej.

Jag vill må bra. Jag satsar på att må bra. För att som många vet och vissa inte vet så har vi ett helvete även inom oss själva.

Och det helvetet är ta mig tusan inte kul.

Och det är något som jag inte vill ha i mitt liv.

Man måste lära sig hantera vissa saker. Det är visst svårt att leva ibland. Samtidigt som det är helt fantastiskt. Det är väl därför vi lever - för att leva?

(och att leva är samtidigt inte alls lätt om man lever med en sjukdom. Eller lever hemlös. Eller sitter fast i en gruva. Är barnsoldat. Är...det finns mycket som är svårt. Men det var inte det jag skrev om just nu.)

Må vara att inlägget låter förvirrat. Det är lite lätt att tappa bort sig ibland. Men kanske går det ändå att läsa :D