smakexplosion

På plats på ett tåg upp tillbaka till huvudstaden. Och tänker tillbaka på helgen. Och varnar för många många ord...

Till stora staden kom jag lördag lunch. Dagen till ära var jag trött och lätt förkyld. I Berlin regnade det. Jag och mamman min checkad in på vårt hotell precis vid KDW. Gick och drack kaffe. Och åkte ut för att hämta nummerlappen. Att kolla in mässan blev det inte så mycket av, då vi var två trötta filurer som absolut inte ville ut i regnet men ändå tillbaka till hotellet. Själv gick jag runt och var lite orolig över att kroppen kändes så trött, att lunchen bestått av macka på Kastrup och ganska så nervig.

Vi åt middag på ett supertrevligt café/restaurang med supergod mat. (pasta yepp yepp :D). I säng tidigt - ladda med sömn.

Och så var det helt plöstligt söndag. Upp klockan sex och in i duschen. Ner i frukostrestaurangen som var full av människor i den snyggaste outfitten - löparkläder! Havregynsgröten stod inte på bordet men det var chill ändå. Frukostade och tittade ut och spanade in vädret: Ösregn.

Fokusering. Ganska väl. Kände mig lite icke förberedd. Som att jag inte riktigt fattade att jag var i Berlin. Som om jag inte hunnit samla mig ännu - insett att jag faktiskt äntligen skulle få lov att springa mitt livs första marathon.

Vid en åtta lämnade vi hotellet. Hittade till startplatsen. Smått förvirrad är en underdrift. Haha, confusion was my middlename :D

Startgrupp H för en som jag som aldrig sprungit förut. Regnet fortsatte ösa ner. Jag stod klädd i en (o)fräsigt snygg plastponcho - självklart. Finns det något snyggare att ha på sig? :D UNDERBAR stämmning! Benen ville trava iväg. Att jag fått enbart några enstaka minuters uppvärmning fick vara. Det viktigaste i mitt huvud var att jag var på plats. På rätt plats.

Första starten. Andra starten. Ett par galna tyskar drog med mig i en stor gemensamm fotografering och vi skrattade och peppen flödade!

Och starten gick. Stegade iväg. Mycket folk. Lite trångt. Men mer plats än jag trott från början. Och stegen kändes bra. Det kändes lite overkligt. Som att jag inte riktigt var där.

Och regnet, regnet fortsatte att ösa ner.

Och jag sprang vidare. Första kilometren gick på en dryga sex minuter tror jag. Folket runt omkring. Visste att värmen snart skulle komma in i kroppen. Jag var peppad. Jag var nervös. För hur kroppen skulle hålla. Samtidigt som jag inte tänkte annat än att tiden kanske skulle bli sämre än tänkt.

Lyckosaliga kilomtrar. Fantastiskt - HALLÅ JAG SPRANG JU I BERLIN! CRAZY underbart. Tänkte på fina saker. Var glad. Var lycklig.

Kroppen kändes bra och efter 6 kilometrar var jag helt inne i löpningen - Jag som inte sprungit normalt på en månad! Äntligen fick stegen ta plats. Trodde jag.

Åtta kilometer gick som en dans. Vad är en distans på åtta kilometer? Ingenting. Snart skulle jag ju vara framme vid 17 kilometer där en mamma skulle stå och kika fram under ett stort paraply. Benen kändes ofattbart fräscha - bättre än jag hade hoppats på! Tanken var så med i nuet.

Och sen vete tusan vad som hände.

9 kilometer och det började kännas stelt. I höger ben, där jag visste att jag var stel på ett sätt redan innan - på ett sätt som man inte ska vara stel. I musklena.

Men de blev inte värre. Förren efter ett tag då smärtan gick nedåt benet. Självfallet.

Efter 12 kilometer började krampen komma. Men det kändes ändå lugnt. Helt okej och jag sprang framåt i en fin takt. I den takt jag ville.

Sen började det konstiga. Krampen som blev värre. Krampen som började kännas i båda lårens framsida. Vid 17 kilometer kunde jag ändå passera mamman med ett leende på läpparna. Det var bara lite kramp som snart skulle gå över tänkte jag. Lite ovan att springa bara.






Lite vatten och energidryck hade jag fått i mig. Och magen kändes bra. Pigg i kroppen. Men det onda gick inte över. Benen ville inte springa lite lätt längre.

"Okej",  tänkte jag, "18 km sprugna. Jag springer inte fullt normalt längre. Måste prova något nytt". Ställde mig och strechade ut. Sprang ut på vägen. Tog en tugga av min powerbar.

Det blev inte bättre.

Det blev bara värre.

Jag började längta efter 26 kilometer. Jag började känna hur jag älskade 26 kilometer.

Psykiskt var det inte jobbigt. Distansen var väldigt lätt sprungen när jag kom upp till halvmara markeringen. Benen gjorde ont men jag kunde ju ändå springa i maklig takt. Mellan 5.35- 6.00 per km låg jag fortfarande på, vilket jag gjort hela tiden än så länge. Trots att starten tog lite tid. Runt 5.35 per km var ju vad jag ville. Och det gick bra.

Jag sprang ju. Det gick. Jag började inse att under 4 timmar skulle jag aldrig komma in. Men in skulle jag ju. Springande. Aldrig gå.

Man springer ett marathon.

Vet inte när jag började samla krafter för att faktiskt fortsätta att springa. Det hade gjort ont många kilometrar. Jag hade haft ordentlig kramp i båda benen sedan kanske en 16-17 km. Vid 26 kilometer var mitt nästa mål 33km. En hejande mamma skulle stå där denna gång ju! Var det innan 26 kilometer som jag var tvungen att samla mig för att inte bita sönder läppen? Don't know. Dimmiga kilometrar. Det gick långsammare och långsammare. Åt en bit banan, det gick bra. En bit powerbar här och där. Efter 30 provade jag ta några gåsteg för att dricka vatten.
Det gjorde jag inte igen. Gå menar jag.

Det var ju för tufft att börja springa. Igen. Det gjorde för ont.

Och ja, jag kan erkänna. Jag fällde några tårar.

Av ilska. Att jag inte fick sväva fram med ett smärtfullt ansikte för att jag puschade mig fram på grund av hastigheten.

Inte på grund av att musklena var så fucked upp att smärtan gjorde att jag andades väldigt konstigt för att hela kroppen spände sig.

Såg personer som gick av vid sidan och fick massage. Inte i mitt huvud.

Inte stanna. Inte en ännu sämre tid. Måste komma fram.

33. 34. 35. 36.

Vid 33 stod mamman. Jag sprang förbi. Ibland kunde jag ta några normala andningstag. Och fokusera framåt. Komma in i ett lunk - åh gud vad jag längtade efter känslan att försvinna i löpsteget. Jag fokuserade på att försvinna in i löpningen. I den där andra världen. Det som jag är så bra på.

Ibland gick det. En liten bit.

Innan det gjorde för ont och det blev svårt att andas normalt igen. Hm.

Att räkna ner kilometrar.

Att springa. Springa om personer. Sedan bli omsprungen. Känna igen personer från starten. Hata att inte kunna springa normalt. Inse att jag inte får chansen att tävla. Att det inte var någon jäkla tävlingsinstinkt som jag fick ta fram den här gången utan bara någon annan slags vilja. Att glädjas över andras glädje. Att faktiskt glädjas över de som sprang om med ett fint steg. De som sprang hand i hand. De som sprang för ”en god sak”.

Det slutade regna.

Vid 39 km ökade jag steget. Helt plötsligt började det springa en kille bredvid mig. I samma takt. Och det var lite speciellt för vi sprang sida vid sida i en kilometer. Och ökade steget tillsammans utan att säga ett ord. Gav varandra lite energi.

Upp mot 41 kilometrar. Ingenting kvar. Ingenting. Och jag var bara så in i Norden…något. Och tänkte: ”Om jag inte har kunnat springa som jag ville. Då vill jag i alla fall spurta. Kuta. Ge allt i alla fall den sista biten. Jag ska.”.

Och det är intressant hur kroppen fungerar, hur psyket fungerar. Att springa in och höra publiken är underbart på ett sätt. Men jag ville ge allt. Man fick energi, kanske var det det.

Men jag sprang. Snabbare och snabbare. Mitt löpsteg gick från att haltande krampaktigt ta sig srpingande fram till att äntligen ge allt och bara springa och sväva fram. Gjorde inte lika ont, eller så tänkte jag nu eller aldrig.

Det var fantastiskt på ett sätt.

Och in i mål kom jag. Med tiden 4h 29 minuter och 14 sekunder.

Gå framåt. Få en medalj. En påse med energi. Äta en nötbar. Lämna ett chip. Vara enormt förvirrad. Försöka strecha ut lårmusklerna. Frysa. Åt en bulle. 

Det var väldigt väldigt svårt att hitta. Mötesplatsen där jag skulle möta mina paranteser var inte där den skulle vara. Tog kanske en och en halv timme efter jag kom i mål som jag fann de mina. Väldigt väldigt kall. Fick en enorm jacka av min pappa. Fick en kopp varmt kaffe i min hand. Det kändes bra det med.

Trött, kall, men ändå i mål.