smakexplosion

Jag har visst sprungit ett Marathon. Vet inte hur jag känner.

Fysiskt så gör kroppen ont. I söndags och igår kunde jag nästan inte använda mina framsida lårmuskler. Att resa sig upp var ett projekt. De musklena som utstått väldigt mycket och som krampat under så pass stora delar av loppet. Igår när jag vaknade insåg jag att jag dessutom spänt resten av kroppen väldig mycket. Armarna, som drog mig fram den sista 1,5 milen. Har pendlat mellan må illa och vara hungrig. Igår frukostade vi länge. Sedan vandrade vi runt på stadens gator i berlin. Kollade väldigt mycket på skor. Drack kaffe. Åt supergod lunch uppe i KaDeW. Grillad fisk och sallad och bröd. Mumma. Sedan dog jag lite. Trötthet som kom över mig. Åt den där bullen som jag alltid äter i tysklan - russinbulle: det godaste som finns. Ramlade ner i hotellets trevliga lobby och satt där 1,5 timme innan vi skulle åka på kvällen. Jag trött och med föräldrar som jobbade vid sidan om mig.

Resan hem kändes lång.

Psykiskt. Så känner jag inte riktigt någon speciell lycka. Visst var jag lättad när jag kom i mål. Jag hade ändå sprungit mitt Marathon. Men jag var lättad för att smärtan skulle sluta. Jag var väldigt besviken över att jag inte fick njuta av mitt första marathon mer än de första km.

Jag tror det är det som inte gör att jag fått något lyckorus. Att jag inte kunde springa. Att jag var tvungen att kämpa för att benen var fuckade. Inte för att kraften tog slut, jag fick aldrig tävla.

Det har varit en väldigt konstig uppladdningsperiod. Med tanke på att jag för 5 veckor sedan gjorde illa mig så att jag inte kunde gå. Att jag den senaste månaden haft problem. Att jag en och en halv vecka innan maran slutade ha ont och halt då och då. Att jag var sjukt veckan innan. Att jag inte visste om jag skulle springa eller ej förräns några dagar innan starten. Det har tagit psykiskt. Och tränigsmässigt har det självfallet inte varit någon bra uppladdning.

Med tanke på att jag i stort sett inte sprungit på en månad.

Så under omständigheterna är jag glad att jag kunde springa. Och många är glada bara de tar sig runt sitt första Marathon. Och ja, bröt aldrig av och gick (förutom vid vattenstationen då man nästan blev omkullsprungen och vid den där vattenstationen då jag gick några steg och drack). Jag sprang varenda löpsteg fram. Och ja, jag hade kramp från 16-17km i båda lårmusklerna. En kramp som blev mycket mycket värre. Faktiskt aldrig känt något sådant innan.

Ändå. Så blev jag lite ledsen i ögat när jag stod på bussen från flyget till flygplatsen igårkväll och mötte en på pappans jobb som också sprungit i Berlin - sitt första marathon på tiden 3.18.

Vilket är en sjukt bra tid.

Och jag ville ju bara komma in under 4h.

Och han frågade hur det gick för mig och jag svarade inte så bra och han frågade varför. Och jag sa att jag haft en skada och inte kunnat springa ordentligt på en månad och mina muskler fuckade upp sig och jag hade kramp i stort sett hela loppet.

Det känds surt att säga det. Det kändes som en bortförklaring.

Även om det är sant.

Ja, nej, jag vet inte. Visst har jag sprungit ett marathon. Visst sprang jag hela vägen och tog mig i mål. Och att det tog väldigt lång tid, det är inte det som är en nagel i ögat. Det som gör ont är att jag inte fick springa ordentligt och njuta av loppet.

Nu vill jag bli bättre. Jag vill återhämta mig. Köra på med en bra grund. Hitta mitt flow. Köra hårt för att jag älskar det. Men jag vill också veta hur jag ska lägga upp min träning.

Och sedan antar jag att det sjunker in efter ett tag. Att jag ändå sprang.

Efter ett varmt bad. Och lite vila på hotellet. På en supermysig restaurang med paranteserna :D God sallad. Och faktiskt en väldigt god och stoor pizza. Jag som nästan aldrig äter pizza. Men varför inte efter ett marathon?

Ölen uteblev dock. Fick inte ner någon helt enkelt. Kan försöka inbilla mig att öl är okej. Men ändå är sanningen att det inte värmer helt och hållet :)