face the reality
Jag har bestämt mig. För att möta verkligheten. På gott och ont. Nej - på väldigt mycket gott tror jag.
Det har varit en förbaske mig bra sommar. Ingen världsomsegling må jag ha gjort. Men jag har gjort andra saker. Framförallt har jag sett nuet som nu och nu har varit underbart. För det mesta. Inte hela tiden. Men det är ju nästan självklart att allt inte plötsligt är helt fantastiskt hela tiden.
Sedan. Att plötsligt känna det som om mattan dragits undan från fötterna. Att falla pladaskt på magen i vattnet.
Det har inte handlat om att jag inte kunnat springa. Inte egentligen. Att jag inte kunnat springa har gjort att jag inte haft någonstans att försvinna. Att andas. Det har gjort det tuffare.
Men det har också fått mig att inse. Att det är dags att läka färdigt.
För jag vill inte låta allt det fina och vackra försvinna. Jag har insett att det tar tid att läka. Och att inse att man vill ge det tid. Jag tror det är bra.
Blå timmen. Det är också vackert det.
