smakexplosion

Hur många av oss vet exakt vad de vill göra med sitt liv? Ofta vill jag tro att det inte är allt för många, jag vill tro att det är ganska bra att inte ha hela livet utstakat framför sig. Bara för att jag själv inte har en aning.

Samtidigt som vetskapen om att det finns saker som jag verkligen vill göra ger mig ett lugn. Att veta att jag har mål som jag vill nå. Och att jag har drömmar - jag drömmer om saker som jag vill göra. Om saker som jag vill lyckas göra.

På senaste har jag insett en sak här i livet. Hur underbart sugen jag är på att studera. Och jag har börjat bestämma mig för vad jag ska plugga. Visst vill jag läsa så mycket, så mycket att det är svårt att forma det till något konkret. Men det finns ett driv inom mig som drar mig mot en riktning. En vilja att veta. Veta saker om välrden och samhället och människan. För jag hatar att inte förstå. Sen vill jag också göra något som är vettigt.

Och jag vet att jag vill resa. Resa och bo i någon annan stad. Snart kommer det att ske. Hösten - nu jobbar jag så mycket jag kan och sparar pengar. Och beger mig snart, eller ja, i vår. På en resa bort på vift i några veckor. Eller så blir det London först och sedan kringflackande i världen.

Och samtidigt så drömmer jag om detta som hela tiden finns i min närhet: Löpningen. Är det konstigt att jag, jag som aldrig kört milen på tävling, som sprang Göteborgsvarvet på drygt 1h 53min och Berlin Marathon helt skadad och kom in på tiden 4. 29 min: Är det konstigt att jag ser mig själv så fullt ut som en löpare? Som någon som verkligen vill blå så mycket bättre. Jag som sprungit i snitt en till två gånger i veckan förra hösten och vintern och våren.

Igår när jag var på ett besök hos naprapaten började jag fundera och fråga. Besöken där är den enda gång jag faktiskt möter någon som vet något. Som man kan få svar av. Började fråga om förutsättningar. Dels för att mina problem md kroppen självfallet inte uppstått över en dag. Utan säkerligen varit ett resultat av att jag kört på för mycket och musklerna har stelnat till aldelles för mycket. På ett sätt som säger sig själv: något skulle hänt. Men vart mina tankar också försvann: gick jag fram för snabbt? Idag har jag en stark kropp, även om jag i nuläget och de senaste två månaderna inte har kunnat använda den som jag velat. Men jag lyckades ändå springa min frsta mara för 4 veckor sen. Med en skada som uppstått en månad tidigar, utan någon optimal träning, med en kropp som inte hade kunnat springa normalt ens innan loppet. För ett år sedan hade andra människor koll på hur mycket jag tränade för att jag hade en kropp som inte klarade vad jag ville. Då hade min kropp börjat åtefå normal muskeluppbyggnad. Efter att ha varit nedbruten i några år. Psykiskt och fysiskt.

Men så stark jag kände mig denna sommar. Som att allting bara kunde gå framåt. Betyder det att jag egentligen har bra förutsättningar för att bli en bra löpare?

Gick jag framåt för snabbt? Tog jag mig inte tid att bygga upp min kropp? Antagligen inte. För jag har aldrig förstått något annat än att köra hårt eller inte köra alls. Jag är en sådan person: som ställer höga krav och samtidigt älskar, älskar att pusha gränser. Och jag ser det egentligen inte som något negativt. För vi är alla olika. Och så är jag.

Men jag har haft en tränare i mitt liv som betytt mycket. Men inom en helt annan sport. Där jag aldrig kunde utvecklas helt och hållet för att jag fuckade upp min kropp och var tvungen och sluta för ett tag. och aldrig riktigt kunde komma tillbaka för även om jag älskade träningen så förknippade jag det med en dålig jag. Med smärta liksom.

Och i löpningen känner jag så mycket mer. Lycka. En helt ny jag. För jag kan försvinna där. Jag kan köra så in i bengen hårt och uppleva att jag tar ut mig på ett sätt som jag inte kan på nästan något annat sätt. Ett sjukt cykelpass kan ibland mäta sig med löpningen, samtidigt som hela upplevelsen inte blir den samma. Men i löpningen kan jag också finna mig själv och mina andetag. Och världen.

Samtidgt är jag som jag är. Jag vill inte bara lunka på och fram och springa ett steg framför det andra.

Okej, en liten lögn. Just nu vill jag ju bara att kroppen ska kunna springa mil efter mil så att jag äntligen kan njuta. Njuta utan att ha ont. Njuta för att jag kan springa.

Men jag är en tävlingsmänniska. Och en drömmare. Och säkert, som så många andra där ute, en som söker bekräftelse. Ibland tror jag att det kan gå hand i hand med tävlingsmänniskan. För man vill ju vinna, och man vill också att alla andra ska veta att man har vunnit.

Så jag vill bli en bra löpare, nej, bättre än bra. Läser om alla riktigt grymma motionärer som är så jädrans duktiga. Och jag vill också vara där. Jag vill ha talang. Men jag vill framförallt vara grym.

Och jag är inte rädd för att lägga ner tid. Tid, smärta, ork, lycka. På att springa. Jag vill det. Jag vill verkligen det.

Men hur gör man? Det är inte bara att springa. Det har jag lärt mig. Det har tagit mig mer än bara en bit på vägen, absolut, det har tagit mig en lång bit på vägen.

Många är glada att exempelvis bara ha lyckats springa ett marathon.

Men inte jag. För mig räknas liksom det inte. Eller jo, självklart gör det det. Men samtidigt så jagar jag det som alla andra därute. Att tävla, prestera, vinna. Känna hur jäkla stark man är.

För det är det som också ger ork att lägga ner så mycket tid och energi på att träna. Att se sina framsteg.

Ah, jag vet som så många gånger förr inte vad jag egentligen vill säga. Men kanske mer en sammanfattning för mig själv. Att jag måste lära om mig själv för att kunna se framåt. Lära av misstag. Men också av det som jag har gjort.

Och att jag drömmer. Drömmer om att bli så in i bengen mycket bättre. Och att jag är beredd att satsa stenhårt på att bli bättre. Bara jag visste hur.

Och att jag drömmer om att springa utan smärta. Bara springa. Det gör liksom lite ont när jag tänker på stunder i löparskorna. På hur länge sen jag var starkare än någonsinn. Och så i nuet.

En bild från i sommras. Kom ihåg att jag var i sommarstugan över helgen. Efter ett lånpass då världen log emot mig och jag skrattade och var så sjukt glad och lycklig och älskade mitt Österlen. Och sprang rakt ner i havet efteråt. Och sen åkte med mamman till Kivik. Åh! Denna sommar!