tankar
Menar inte att klaga. Utan erkänner att jag kanske möjligtvis ehmm har mig själv att skylla. Men jag är inte mer nöjd för det. För min kropp, den är lite udda. Fortfarande.
Scenario. Har under de senaste åren tränat. Mycket. I klubb. Ensam. Haft fäktning som passion. Har tränat lagom, lite fel, bra, "normalt", och väldigt väldigt fel. Söndertränat och söndrat kroppen på olika sätt. Gått från att bryta ner muskler till att få en kropp som orkar vad en "normal" människa orkar. Gå i trappor liksom.
Och sedan. Sedan plötsligt hitta löpningen som alltid funnits där. Men hittat den och fått en kropp som klarar vad som helst. Springa en hel dag. Flera kilometrar. Börja träna lite mer löpning. Springa första lånpasset på 20 km sena våren. Springa Göteborgsvarvet och anmäla mig till ett marathon. Utmana mig. Älska livet och löpningen och inse att det är fantastiska stunder som sker när jag springer. I mig. I världen. På väldigt kort tid gå från att ha en kropp som inte funkar som den ska - till en kropp som springer 56 kilometrar på en dag. Utan att tycka att det är ett helvete. Någon gång.
Se fram emot sin första mara. Och sedan skada sig. Och inte kunna springa eller i början ens gå normalt, på en månad. Men sedan ändå springa sitt marathon. Och visst gick det inte särskilt bra och visst gjorde det jädrans in i bengen ont, men jag sprang hela vägen och spurtade (om än argt) in på 4h 29 minuter. Sedan efter en vecka känna att kroppen är tillbaka igen. Lugn träning. Och känna hur kroppen klarar det.
Och sedan få ont på ett nytt sätt, och inte riktigt det sättet jag blivit "varnad" för. Utan nu i ljumskarna. Samtidigt som resten av kroppen känner en ENORM energi och kraft som jag inte känt på länge. Och psyket. Kör en träningsvecka som kanske är mycket för vissa men för mig inte. Och nu sitter jag här och har väldigt ont i ljumskarna. Men dessutom så drar det bak i ryggen. På förra stället. Fattar och kan inte ignorera att det hänger samman.
Hur kan något koncentreras till en viss del av kroppen när resten känns som den kan expolodera i energi?
Har kanske tränat fel saker. SatsCOrePuls kan nog slita på fel ställen. Och löpningen javisst.
Måste försöka få ett besök hos naprapat, helst innan den planerade tiden om en vecka.
Ibland, ibland så missar man hela bilden. Ibland så är kortvarig lycka det som räknas. Och jag känner mig liten och oviss som glömmer bort mig. Kanske har jag gjort det. Utan att fatta att en viss smärta kanske hänger ihop med en annan. Men förlåt mig själv - men det är faktiskt väldigt svårt att veta. Ibland. Det är inte enkelt när man inte har kunskapen. Bara en lycka, en vilja och en saknad. Så det är så.
Ord ord ord. Helt enkelt.
Scenario. Har under de senaste åren tränat. Mycket. I klubb. Ensam. Haft fäktning som passion. Har tränat lagom, lite fel, bra, "normalt", och väldigt väldigt fel. Söndertränat och söndrat kroppen på olika sätt. Gått från att bryta ner muskler till att få en kropp som orkar vad en "normal" människa orkar. Gå i trappor liksom.
Och sedan. Sedan plötsligt hitta löpningen som alltid funnits där. Men hittat den och fått en kropp som klarar vad som helst. Springa en hel dag. Flera kilometrar. Börja träna lite mer löpning. Springa första lånpasset på 20 km sena våren. Springa Göteborgsvarvet och anmäla mig till ett marathon. Utmana mig. Älska livet och löpningen och inse att det är fantastiska stunder som sker när jag springer. I mig. I världen. På väldigt kort tid gå från att ha en kropp som inte funkar som den ska - till en kropp som springer 56 kilometrar på en dag. Utan att tycka att det är ett helvete. Någon gång.
Se fram emot sin första mara. Och sedan skada sig. Och inte kunna springa eller i början ens gå normalt, på en månad. Men sedan ändå springa sitt marathon. Och visst gick det inte särskilt bra och visst gjorde det jädrans in i bengen ont, men jag sprang hela vägen och spurtade (om än argt) in på 4h 29 minuter. Sedan efter en vecka känna att kroppen är tillbaka igen. Lugn träning. Och känna hur kroppen klarar det.
Och sedan få ont på ett nytt sätt, och inte riktigt det sättet jag blivit "varnad" för. Utan nu i ljumskarna. Samtidigt som resten av kroppen känner en ENORM energi och kraft som jag inte känt på länge. Och psyket. Kör en träningsvecka som kanske är mycket för vissa men för mig inte. Och nu sitter jag här och har väldigt ont i ljumskarna. Men dessutom så drar det bak i ryggen. På förra stället. Fattar och kan inte ignorera att det hänger samman.
Hur kan något koncentreras till en viss del av kroppen när resten känns som den kan expolodera i energi?
Har kanske tränat fel saker. SatsCOrePuls kan nog slita på fel ställen. Och löpningen javisst.
Måste försöka få ett besök hos naprapat, helst innan den planerade tiden om en vecka.
Ibland, ibland så missar man hela bilden. Ibland så är kortvarig lycka det som räknas. Och jag känner mig liten och oviss som glömmer bort mig. Kanske har jag gjort det. Utan att fatta att en viss smärta kanske hänger ihop med en annan. Men förlåt mig själv - men det är faktiskt väldigt svårt att veta. Ibland. Det är inte enkelt när man inte har kunskapen. Bara en lycka, en vilja och en saknad. Så det är så.
Ord ord ord. Helt enkelt.
Kommentarer
Postat av: Californication Video
Very impressed!
Trackback
