söndagsdag och höst
Jag fortsätter att vara kär i hösten. Det är så vackert att man tappar andan stundtals. Som idag. Eller som igår.
Som igår för att det var en sådan vacker dag och den förgylldes med att huvudstaden fick finfint besök av pappan min. Vi hade en heldag: drack morgonkaffe hemma hos mig, åkte in till Fotografiska och såg Fashion (Richard Avedon för alltid i mitt hjärta), promenerade upp genom staden till Vurma i Vasastan och åt en mycket smaskig lunch, vidare och spanade efter lite saker till pappan och till mig själv (ett par super jeans köptes på Zara - sjukt nöjd:)), fikande och fortsatt strosande. I en ganska så bitande kyla. Men fint var det.
Och medan pappan åkte vidare till en meditationsföreläsning här i staden tog jag mig hem. Segade ner mig lite. Men sen blev det andra bullar! Utgång hägrade och kvällen började med rosé och vi hamnade självfallet på söder och klockan tickade på och natt blev dag.
Kanske var det inte optimalt att köra ett träningspass dagen efter en lång lång festlig natt som ja, faktiskt, innehållit alkohol i vissa mängder. Men ta mig tusan - jag kunde inte motstå världen utanför dörren. Vissa degar ner sig och orkar inget. Själv fann jag världen så inspirerande att inget kunde stoppa mina steg.
Och jag vet inte hur jag ska beskriva dagens runda. Lycka? In till Liljeholmsbron, Hornstull och sprang mot reimers holme och slussen och sedan tillbaka genom söders pärlor. Det var fantastiskt vackert och jag njöt av varenda varenda varenda steg. Steg fram fram fram. Och lyckan fanns där och världen var min att bestiga. Inget berg var för högt.
Och jag hade kunnat fortsätta så mycket längre och visst så var jag väldigt mycket på väg att köra ett plötsligt långpass. Men jag stoppade mig själv och stannade på 14 km. 14 lugna kilometer med en snitttid på 6.17. Jag stoppade mig för att jag fick ont. I ljumsken där va. Synd synd.
Men ändå - 14 fantastiska kilometrar och jag upplevde det som jag älskar: Att springa. Och att springa och vara ett med nuet. Att vara. Vara nu. Den där känslan som jag bara känner när jag springer. Önskan att aldrig sluta. Att varje steg är så fjäderlätt. Trots att det gjorde ont de sista kilometrarna. Så var det endå så enkelt. Så underbart. Så fantastiskt.
Och Stockholm. Stockholm var fantastiskt idag. Tack världen. Hösten är kärlek helt enkelt.
