tisdagsdag
Sitter här och nynnar med i Håkans texter om livet universum och allting. Det är en blandning av nostalgi och nyförälskelse till musiken i takt med att hans nya skiva spelas här i lilla lägenheten min. Jag dricker te och i huvudet far många tankar runt runt runt. Vardagliga ting. Stora ting. Allt från irritation till att studiefrämjandet fortfarande inte tagit bort mig som kursare på en av deras kurser. Trots att jag aldrig gått kursen och nu pratat med dem mer än en gång. Okej, om inte de skickat ännu en räkning till mig! Inte okej på det. Hatar sånt. Ta tag i jobbiga telefonsamtal. Nej tack.
Till tankar om gårdagen, helgen, dagen. Människor, stockholm, känslor, löpning. Snurrisnurrsnurr i huvudet.
Sprang igår. 9km. Det gjorde inte ondare men det var inte bättre heller. Söndagen körde jag ett cykelpass, som ett löpdistanspass. Idag tränade jag kondition och främst styrka, funktionell, i 70 minuter. Det var en väldigt tidig morgon. Sen gick jag till naprapaten.
Inte det bästa.
Jädrans iriiterande pissmuskler som inte vill som jag. Jag har lärt mig min läxa. Av vikten att inte köra tusen gånger tusen hela tiden och speciellt inte göra det plötsligt. Jag har aldrig lärt mig att säga stopp. Gått in i väggen definitivt mer än en gång förut. En lång resa innan jag mådde bra efter mer än veckor månader (det var år) i ett tillstånd jag inte vill säga hej till igen. Och att man inte lär sig.
Men jag trodde ju att jag var så in i bengen stark i somras. För det var jag. Men det betydde uppenbarligen inte att jag kunde köra hårdare och hårdare utan någon återhämtning. Och problemen som jag har idag är inte uppkomna enbart från i somras utan efter en längre tid.
Men jag är trött. På det. Att inte lära mig. Att sväva lite för mycket uppe i det blå.
Och jag saknar. Den där chansen till att andas. Löpningen.
Men jag älskar livet ändå :) Är inte ångestfylld och fantastiska dagar hela världen snurrar alltid underbart vackert. Även om det inte alltid verkar så.
Just nu njuter jag av en heldag tillsammans med min storebror och en halvdag med min mamma. Brodern min som jag inte träffat på flera månader. Och av den fantastiskt goda middagen vi åt på restaurang igår. Meze i mitt hjärta. Känns som att jag åt så mycket att jag fick min veckoranson på mat igårkväll haha :D Så gott så gott!
Och ska försöka njuta (hur ska jag lyckas är frågan dock...) av att jag ska vila från träning i en vecka. För att låta vissa muskler få återhämta sig. Sen låter min röst fortfarande som att jag har varit ute och druckit whiskey hela natten. Så har den låtit i nästan två veckor nu, till och från. Hade en svullen lymfkörtel idag. Haft det ett tag. Men jag har inte ont i halsen. Men fick höra att det inte behöver btyda att det inte finns en infektion. Och kroppen gör ont på fel ställen och jag är trött. Allmänt hängig eller vad? Sen är jag astmatiker och rösten tar sig därför konstiga vägar ibland...speciellt när man står bland tedamm och lagervaror....
Men vila en vecka. Det blir svårt. Svårt svårt. Yoga kan jag tänka mig i helgen i alla fall. Och styrka utan att använda benmusklerna. Men hur gör man det? Komiskt att jag inte vet hahaha :D
Men ta mig tusan, jag saknar. Löpningen. Hur stark var jag inte då bilden togs? Mitt andra långlopp över 26 km sprunget. Jag hade sprungit 32 km. Hälfen ensam, hälften i sällskap men i terräng. Jag flög fram i slutet. Det var mer än fantastiskt.
Att jag sedan varit sjuk veckan innan, och hade en väldigt tuff träningsperiod bakom mig var en annan sak. Att jag åkte från Stockholm till Lund på måndagen denna vecka, körde långloppet på tisdagen, vilade onsdagen och sedan körde ett väldigt tufft fartlekspass på torsdagen, distansade på fredagen, terrängsprang länge länge på lördagen och körde styrka på söndagen är en annan femma. Att jag dessutom flängde runt i Lund intensivt måndag till torsdag för att hinna med alla möjliga saker, att jag åkte till Eksjö på torsdagen och gick igenom en väldigt jobbig familjegrej, åkte tillbaka till stockholm på lördagen, bestämde mig för att flytta samma dag, och flyttade och packade hela söndagen, plus att jag gick runt och var skitnervös inför ett nytt jobb jag skulle börja på.
Och sen fortsatte jag köra på. Och hade gjort det innan också. Återhämtning. Säga nej när det gör ont på fel sätt. Inte varit min melodi.
Men jag biter i det sura äpplet och lär mig. Hoppas jag. Men nu har det gått 2 månader. Drygt. Och jag vill må bra. Det tar så lång tid. Att jag sprang maran var väl inte det bästa uppenbarligen. Men jag gjorde i alla fall det. Men nu jäklar i det ska det bli bra. VILL VILL VILL.
Längtar i alla fall till dagen då bilden togs. Äkta lycka!
Till tankar om gårdagen, helgen, dagen. Människor, stockholm, känslor, löpning. Snurrisnurrsnurr i huvudet.
Sprang igår. 9km. Det gjorde inte ondare men det var inte bättre heller. Söndagen körde jag ett cykelpass, som ett löpdistanspass. Idag tränade jag kondition och främst styrka, funktionell, i 70 minuter. Det var en väldigt tidig morgon. Sen gick jag till naprapaten.
Inte det bästa.
Jädrans iriiterande pissmuskler som inte vill som jag. Jag har lärt mig min läxa. Av vikten att inte köra tusen gånger tusen hela tiden och speciellt inte göra det plötsligt. Jag har aldrig lärt mig att säga stopp. Gått in i väggen definitivt mer än en gång förut. En lång resa innan jag mådde bra efter mer än veckor månader (det var år) i ett tillstånd jag inte vill säga hej till igen. Och att man inte lär sig.
Men jag trodde ju att jag var så in i bengen stark i somras. För det var jag. Men det betydde uppenbarligen inte att jag kunde köra hårdare och hårdare utan någon återhämtning. Och problemen som jag har idag är inte uppkomna enbart från i somras utan efter en längre tid.
Men jag är trött. På det. Att inte lära mig. Att sväva lite för mycket uppe i det blå.
Och jag saknar. Den där chansen till att andas. Löpningen.
Men jag älskar livet ändå :) Är inte ångestfylld och fantastiska dagar hela världen snurrar alltid underbart vackert. Även om det inte alltid verkar så.
Just nu njuter jag av en heldag tillsammans med min storebror och en halvdag med min mamma. Brodern min som jag inte träffat på flera månader. Och av den fantastiskt goda middagen vi åt på restaurang igår. Meze i mitt hjärta. Känns som att jag åt så mycket att jag fick min veckoranson på mat igårkväll haha :D Så gott så gott!
Och ska försöka njuta (hur ska jag lyckas är frågan dock...) av att jag ska vila från träning i en vecka. För att låta vissa muskler få återhämta sig. Sen låter min röst fortfarande som att jag har varit ute och druckit whiskey hela natten. Så har den låtit i nästan två veckor nu, till och från. Hade en svullen lymfkörtel idag. Haft det ett tag. Men jag har inte ont i halsen. Men fick höra att det inte behöver btyda att det inte finns en infektion. Och kroppen gör ont på fel ställen och jag är trött. Allmänt hängig eller vad? Sen är jag astmatiker och rösten tar sig därför konstiga vägar ibland...speciellt när man står bland tedamm och lagervaror....
Men vila en vecka. Det blir svårt. Svårt svårt. Yoga kan jag tänka mig i helgen i alla fall. Och styrka utan att använda benmusklerna. Men hur gör man det? Komiskt att jag inte vet hahaha :D
Men ta mig tusan, jag saknar. Löpningen. Hur stark var jag inte då bilden togs? Mitt andra långlopp över 26 km sprunget. Jag hade sprungit 32 km. Hälfen ensam, hälften i sällskap men i terräng. Jag flög fram i slutet. Det var mer än fantastiskt.
Att jag sedan varit sjuk veckan innan, och hade en väldigt tuff träningsperiod bakom mig var en annan sak. Att jag åkte från Stockholm till Lund på måndagen denna vecka, körde långloppet på tisdagen, vilade onsdagen och sedan körde ett väldigt tufft fartlekspass på torsdagen, distansade på fredagen, terrängsprang länge länge på lördagen och körde styrka på söndagen är en annan femma. Att jag dessutom flängde runt i Lund intensivt måndag till torsdag för att hinna med alla möjliga saker, att jag åkte till Eksjö på torsdagen och gick igenom en väldigt jobbig familjegrej, åkte tillbaka till stockholm på lördagen, bestämde mig för att flytta samma dag, och flyttade och packade hela söndagen, plus att jag gick runt och var skitnervös inför ett nytt jobb jag skulle börja på.
Och sen fortsatte jag köra på. Och hade gjort det innan också. Återhämtning. Säga nej när det gör ont på fel sätt. Inte varit min melodi.
Men jag biter i det sura äpplet och lär mig. Hoppas jag. Men nu har det gått 2 månader. Drygt. Och jag vill må bra. Det tar så lång tid. Att jag sprang maran var väl inte det bästa uppenbarligen. Men jag gjorde i alla fall det. Men nu jäklar i det ska det bli bra. VILL VILL VILL.
Längtar i alla fall till dagen då bilden togs. Äkta lycka!
Kommentarer
Trackback
