smakexplosion

Tränad, nyduschad och nyäten. Lyssnar på Snook. Får infall och älskar deras musik ibland. Och sen glömmer jag bort hur bra de är. Tills jag upptäcker de igen. Musik är underbart. Och jag önskar tusen gånger om att jag kan spela piano. Eller gitarr. När jag steg ut från SATS och promenerade gatan fram hördes gitarmusik och en vacker kvinnlig sångröst från en lägenhet vars fönster var öppet. Underbart och jag önskar jag själv kunde. Men det är inte min grej, eller hade kanske kunnat vara. Om jag skulle lagt ner tid på att lära mig spela piano. Att försvinna in i den världen och bara spela. Jag önskar jag kunde det.

Har försvunnit in i böckerna värld många gånger. Så jag har läst. En period i mitt liv läste jag alltid. en har jag skrivit. Tusentals ord har präntats ner i miljontals olika variationer. Jag har målat. Och fotograferat. Spelat teater - och tusan vad jag saknar den världen. Saknar tre år av livet som kunde vara enormt enerverande, flummiga, tröttsamma. Men jag saknar karaktärer och att försvinna in i världen. Är mycket för att försvinna visst?! Nu då? Skrivande har jag på många sätt men vill tillbaka till de stunder då orden bara flödade fram och aldrig tog slut. Fotografer har jag. Och framförallt  har jag träningen. Just nu. (men det är inte bara ett sätt att försvinna in i en värld. För att det är min värld på så många sätt)

Och spinningpasset då - hur gick det? Satans bra kan man säga! Intervaller och körde tusan!

Och efteråt. Den underbaraste känslan när passet är över och kroppen slutkörd. Just nu är de dessa stunder som räknas. Oroväckande nästan, hur dessa stunder påverkar mig. När jag är ute och springer länge. Eller kör ett hårt spinningpass. Och det går bra - då är det Fantastiskt. Känslan efter ett träningspass som är lyckat. Tröttheten och enorfinerna. Känslan av att världen plötsligt lyfter från ens axlar och man kan gå med ryggen rak och känna sig fri. Frå från tankar, tankar och åter tankar. Frå från bekymmer, alla måsten och alla saker som sker.

Fantastiskt! Det är hur det känns. Fantastiskt att bara ANDAS. Oroväckande samtidigt. Oroväckande för att det nu är den enda tiden där jag kan andas på riktigt. Oroväckande för att allt fortfarande är så fel. Trots allt. Dippar här lite, jag vet, men det är så det är. Och frågan är hur man gör och vad man gör? Hur vet man HUR man GÖR?

Borde ha lärt mig hantera ting som dessa. Sånt jag själv hade hoppats på. Att klara av till slut.

Växer upp för fort - känner mig äldre än var jag äroch upptäcker att man är rätt så liten. Igen och igen. Samtidigt som en vuxenvärld ska kombineras med det faktum att man är nitton år och konstant vill vara på topp. Ibland önskar jag att man hade talang för det man gör och det man vill göra. Inte för att det ska gå mycket enklare, inte det som är grejen. Nej, mer för att veta att all jäkla tid som läggs ner - att det är värt det. Det ska inte vara enkelt allt - jag vet - men ibland kanske det kan vara lite...enklare?

En tanke blev en gånger tusen. Plötsligt.