LÖPNING 20,5 km
JAG KLARADE DET! Jag har aldrig sprungit längre än 15,5 km - vilket jag har gjort två gånger.
Men, nu jävlar är jag över 20,5 km. GLAD GLAD GLAD :D
Lätt död i benen trillade jag in genom dörren. Klunkade blåbärssoppa och hoppade in i duschen och nu sitter jag och äter lunch. Pasta med spenat och ägg och ketchup. Och fiskpinnar. Mumsigt faktiskt!!!
Men löpningen ja! Hade ju planerat spinning men kände mig ändå inte pepp på de tider som fanns. Hemma och kände mig psykiskt utmattad och trött på allt och ville ta tag i mig själv och bara må bra. Så där som man kan känna ibland. Och efter ett stort velande bestämmde jag mig för att köra 15 km löpning. Solen sken ju. Och jag hade tid att springa längre. För 15 km är ett långt pass för mig.
Så jag började springa. Sprang ut mot nacka reservatet och tog några backar. Solen sken och jag sprang lite lättare till sinnet vidare och ner mot årstavicken. Och sen kände allt plötsligt tyngre och jag hade ont i magen och bla bla bla. Jag sprang på och plötsligt tickade klockan på 9 km. Peppande!
Och när jag nästan tagit mig runt årsta viken började jag fundera. 15. Nu gick det ju jävligt bra tänkte jag. Magen hade slutat göra ont och jag kände mig så mycket bättre till sinnet och benen sprang på och solen värmde. Hm...Kanske ska köra 16. Eller 17. Eller 18....Att ta en 20 km skulle ju vara sjukt najs tänkte jag - men det pallar jag väl inte...
Bestämmde mig för att springa mot 17 km. Men men men! Efter 14 hade jag bestämmt mig igen. Nu jävlar skulle jag klara 20 km!
Och det gjorde jag och det gick hur bra som helst. 1h 58 minuter tog det. Sen blev det 500 meter extra.
Fantastiskt värre känns det faktiskt nu. Man blir så glad när man lyckas med något man tagit sig för. Har läst många Ultra bloggar på sistonde och kännt peppen och visst - inga 70 km sprungna och inte heller någon mara. MEN JAG ÄR PÅ VÄG :D
Och så himla glad jag blev. Sista kilometern - bara uppför - och jag sprang nog och log lite fast jag var trött i benen. Och så kommer sötaste gubben promenerande och säger "Härligt! Bra jobbat" HUR GLAD BLIR MAN INTE DÅ? Strålade leende mot honom och ökade på stegen lite.
Nu ska jag promenera in mot stan i solskenet, sätta mig på något mysigt cafe och dricka kaffe och läsa, filosofera och skriva. (Ja, kanske inte filosofera och skriva...men men. :D)
Men, nu jävlar är jag över 20,5 km. GLAD GLAD GLAD :D
Lätt död i benen trillade jag in genom dörren. Klunkade blåbärssoppa och hoppade in i duschen och nu sitter jag och äter lunch. Pasta med spenat och ägg och ketchup. Och fiskpinnar. Mumsigt faktiskt!!!
Men löpningen ja! Hade ju planerat spinning men kände mig ändå inte pepp på de tider som fanns. Hemma och kände mig psykiskt utmattad och trött på allt och ville ta tag i mig själv och bara må bra. Så där som man kan känna ibland. Och efter ett stort velande bestämmde jag mig för att köra 15 km löpning. Solen sken ju. Och jag hade tid att springa längre. För 15 km är ett långt pass för mig.
Så jag började springa. Sprang ut mot nacka reservatet och tog några backar. Solen sken och jag sprang lite lättare till sinnet vidare och ner mot årstavicken. Och sen kände allt plötsligt tyngre och jag hade ont i magen och bla bla bla. Jag sprang på och plötsligt tickade klockan på 9 km. Peppande!
Och när jag nästan tagit mig runt årsta viken började jag fundera. 15. Nu gick det ju jävligt bra tänkte jag. Magen hade slutat göra ont och jag kände mig så mycket bättre till sinnet och benen sprang på och solen värmde. Hm...Kanske ska köra 16. Eller 17. Eller 18....Att ta en 20 km skulle ju vara sjukt najs tänkte jag - men det pallar jag väl inte...
Bestämmde mig för att springa mot 17 km. Men men men! Efter 14 hade jag bestämmt mig igen. Nu jävlar skulle jag klara 20 km!
Och det gjorde jag och det gick hur bra som helst. 1h 58 minuter tog det. Sen blev det 500 meter extra.
Fantastiskt värre känns det faktiskt nu. Man blir så glad när man lyckas med något man tagit sig för. Har läst många Ultra bloggar på sistonde och kännt peppen och visst - inga 70 km sprungna och inte heller någon mara. MEN JAG ÄR PÅ VÄG :D
Och så himla glad jag blev. Sista kilometern - bara uppför - och jag sprang nog och log lite fast jag var trött i benen. Och så kommer sötaste gubben promenerande och säger "Härligt! Bra jobbat" HUR GLAD BLIR MAN INTE DÅ? Strålade leende mot honom och ökade på stegen lite.
Nu ska jag promenera in mot stan i solskenet, sätta mig på något mysigt cafe och dricka kaffe och läsa, filosofera och skriva. (Ja, kanske inte filosofera och skriva...men men. :D)
Kommentarer
Postat av: MarathonMia
Åh vilket härligt inlägg! Skönt kvitto från gubben som hejade på slutet! Ta tillvara på känslan!
Trackback
