smakexplosion

Lite pirrande darrande som ett asplöv sitter jag här och tänker tillbaka på en sommar då jag sprang runt i avklippta shorts när regnet öste ner. När jag seglade och kapsejsare och fick höra de underbaraste orden från en gammla seglarräv, när jag var sådär alldeles sjukt upp över öronen förälskad i den fyra år äldre killen från Lund som spelade i det där bandet och som plötsligt var ledare för seglingslägret under två veckor som bara regnade bort. När jag lyssnade sönder Lars Winnerbäcks album Söndermarken och dansade benen av mig till kära Håkans sånger om allt och inget. När jag satt i parker och tyckte att jag var lite cool och skulle hänga med coola människor. När jag slukade böcker som ingen annan. När jag trodde jag var mycket äldre än jag var.

Till en sommar för länge sen. Till en livboj.



När jag gjorde lite uppror inom mig själv och emot andra. När jag funderade på att färga mitt hår turkost. När jag började träna lite mer och springa helt plötsligt. När jag sprang runt i Skrylleskogen med pappan och tyckte att 5 km var en såndär skithäftig distans. När jag bestämde mig för att börja fäktas "på riktigt" till hösten.

När jag och min vän promenerade i timmar sena sommarkvällar nere vid st:lars och pratade om allt. När vi två hade balkonger precis bredvi varandra. Den där sommaren som var nummer två eller kanske tre tillbaka på Klostergården fast nu med bara en förälder i lägenheten och den andra i huset. När man skulle börja åttan till hösten och var lite skrämd för att den där årskursen skulle ju vara den jobbigaste.

Vad visste man då? Man visste så mycket och man visste så lite. Lite som idag. 13 år gammal. En liten skit. Och än idag är jag visst en liten skit. Men ändå så mycket äldre. Och ibland tror jag att den där 19åringen som lever sitt liv är knasig i skallen när hon önskar att hon var några år äldre. Bara över 20 år i alla fall. För vad gör man som 19åring när allt man vill är kunna ta sig fram här i livet.

Ja, kanske kan man kalla det åldersnojja på ett sätt. Men egentligen är det inte min egen ålder som är problemet. Mer hur andra betraktar åldern - det blir som en stämpel. En stämpel som inte alltid stämmer.

Jag menar inte att jag är mer mogen än alla andra. Jag menar inte att sätta mig på höga hästar och titta ner. För det fruktar jag att göra i många situationer. Jag var alltid så envis när jag var mindre. Skulle alltid...ja allt. Kanske kan man säga vara bäst. I mycket. Eller "överleva". Kunna hänga med den där 6 år äldre storebrodern och hans kompisar. Eller kunna fortsätta vara bästa kompis med han som jag trodde jag hade bredvid mig. Vi som hade växt upp tillsammans och lyssnade på Hanson och jag tyckte den där yngste i bandet var så fruktansvärt söt när min vän mer favoritserade han andra med större musikalisk begåvning. Att nämna är väl att min vän redan då var ett musikaliskt begåvat barn och än idag sätter musiken som nummer ett. Och vi var några år sedan något gammalt. Sånt sörjer jag än. Den där känslan av att bli sårad som barn är något man kommer ihåg - är det inte?

Men alltid en strävan. En envishet. Att vara bra att vara bäst. Kanske hade det i en annan situation kunnat kallas överlevnadinstinkt? Men det är också något som kan få en att falla allt för hårt ner på marken. Vi har alla vår vilsna stunder i livet. Tider som förändrar oss. Också jag.

En tid som egentligen inte har en början och inte heller något riktigt slut. En tid som kanske tog sin början den där sommaren hösten för tre år sedan. Som blev något annat än jag tänkt under den där vintern för två och ett halvt år sedan. Den där tiden som jag kunde släppa taget om först denna vinter.

Och den där tiden är något som jag först nu kan processera. Den där tiden är något som jag först sedan denna sommaren började kan känna distans. Känna distans till på ett nytt sätt.

Den där tiden är inte längre nu. Inte överhuvudtaget. Den är över. Den skapar inte längre barriärer.

Och det dyker upp tankar i dessa dagar. Tankar som måste hanteras och tänkas igenom. Så visst har jag älskat mina långpass då jag har tid att tänka på allt och inget. Och även de som har varit svårt. Det som är svårt än idag. För varje steg jag tar i mina springskor springer jag mig bättre och bättre. I sinnet.

Att springa Marathon i Berlin i september. Det fanns en tid för inte alls så länge sedan då jag aldrig trodde att jag ens kunde tänka den tanken. Och jag vet att det finns vissa som inte vet vad de ska tänka om mina planer. Men löpningen har denna sommar fått mig att släppa taget om något som har varit som en liten liten nagel i mitt öga. Självfallet i kombination med det faktum att jag har blivit vuxen. Mer vuxen än barn. Att jag lyckades ta mig iväg och skapa mitt eget liv och lyckades med ett projekt som jag stundtals trodde var mig övermäktigt.

Som Lars winnerbäck sjunger "bussen här utanför går ingenstans". Det har varit så. Men det är inte så nu längre.

Och visst, visst har jag hört. Att det där aldrig lämnar än. Och visst kommer jag alltid bära spår av den där tiden som var. Den där tiden är fortfarande parallell med dagens verklighet. Just nu påminner den mig om hur långt jag har kommit. Och på nått sätt måste den tiden just nu existera vid sidan om mig. Jag måste tänka på det. För det är först nu som jag kan processera en del på riktigt.

Och jag vet inte om man ska sörja en tid som var. Men det är så att det som gör så väldans ont är hur man kan behandla sin omvärld. Hur man kan försvinna så helt och hållet att man inte kommer ihåg dagar, veckor. Timmar, sekunder, minuter. Att det känns som att man har förlorat tid. Och då inser man hur man måste ha betett sig. Hur underbart lyckligt lottad man är när man ser de som står kvar vid ens sida och ropar hej hej hej min vän!

Och det vill jag aldrig glömma. Jag vill aldrig glömma hur ont ens egna ord kan göra när man säger de till en annan människa. Och faktiskt: Hur ont det kan göra i en annan människa när det enda man möts av är tystnad.

En jävel som ockuperar ens tankar. Det är som att gå runt i en dimma.

Det är en del som är ganska komiskt faktiskt.

Och vissa stunder blir jag skitskraj. När de där orden om att den där perioden i ens liv har stämplat en för evigt kommer. Men hur tusan kan jag tro på det? Hur ska man då våga leva totalt totalt fullt ut. Leva i nuet.

Lars Winnerbäck fortsätter att sjunga sina sånger här på Körsbärsvägen. Och jag känner att det är dags att sätta punkt för denna text som börjar närma sig novellstadiet.

Jag kommer att fälla tårar när jag har sprungit i Berlin. Jag vet att jag kommer att ta mig runt. På något vis. För att kunna visa er där borta som har varit så fantastiska. För att kunna visa er att det går. Det kommer vara tårar av lycka. Och när jag står där efteråt ska jag skicka mitt vykort till det där huset i den där parken som jag promenerade i när jag var tretton år gammal. Det där huset jag gick förbi utan att veta vad som fanns inuti. Till de där människorna ska jag skriva mitt vykort. Jag ska skriva ett vykort till dem lika mycket som till mig själv.

Livet sätter sina spår. Och på nått sätt så vandrar vi alla i våra egna skor. Och spatserar fram på våra egna stigar. Hoppas jag.