för många tankar och för mycket tomhet
Idag. Idag har varit en sån där dag som man bara vill ska ta slut. En sådan där dag då gammalt groll kommer upp till ytan, då minnen väller fram och saker som hänt ganska nyligen liksom bara hamnar mitt framför en och det dagens verklighet börjar försvinna och dåtid blir nutid.
Dessutom har kroppen varit alldeles för trött. Igårkväll satte jag klockan på halv sex. För att jag skulle kunna hinna upp och köra en morgonjogg på en dryga timme innan jobbet. Jag vaknade imorrse. Orkade inte röra en fena. Och på nått sätt visste jag redan igårkväll att det kanske skulle kännas så. Jag sov en timme till och tog en morgonpromenad istället. Kunde få njuta lite av doften av skog innan jobbet. 10 timmar och det var inte kul. Det var saker och göra hela tiden, vilket är skönt. Men min kropp skrek nej nej nej. Mitt huvud skrek jag vill inte.
Såhär har jag känt mig idag: som en svettig hög med kläder kastat på ett golv. I princip kanske...:D
Det är iaf mina träningskläder...
Kände mig lite som en barnrumpa - kände mig lite som den där lilla flickan som kom in i butiken. Och skrek. Bara skrek liksom. Högt och herregud vad det skar i öronen. Och mamman reagerade nästan inte. Själv flög jag nästintill i taket...
Bokade tågbiljetter till Eksjö igårkväll. Det fick mig att gå runt i dag och sakna. Sådär som man saknar de som inte längre kan hålla ens hand. Som inte längre kan få en att tro lite mer på livet när det inte är så enkelt. När man allt för länge gått runt i en verklighet som inte är "normal". När man inte längre kan hålla ens någons hand. Det gör ont. Det är inte lätt. Allt tar tid. Det går inte att trycka bort vissa saker. För de kommer bara upp till ytan igen. Idag var en sådan dag.
Så när jag kom hem från jobbet vid åtta, ja, då hade jag inget val. Jag var tvungen att utöva min form av terapi. Springa.
Och nej, det var inte alls fantastiskt. Det gjorde fortfarande ont i kroppen på de ställen som gjort ont under dagen. Och benen var inte så särskilt pigga efter 10 timmars jobb och en banan, en dirckyoghurt och en macka, som ätits sen lunchen. Men huvudet. Huvudet och själen behövde dagens runda.
Det gick inte fort. Det gick inte att springa fort liksom. Men det var en underbar kväll. Och egentligen ville jag springa längre. Och när jag svängde av mot sista uppförsbacken hem och det var nästa 400 meter kvar började jag öka och öka och öka och äntligen flög jag fram. Ville aldrig sluta. Aldrig sluta någonsinn. Men så var jag framme och visst hade jag lovat mig själv att bara springa de där 3 extra kilometrarna än vad som tänkt från början var. För att skona kroppen som gjorde ont.
Jag började längta efter att fäktas också. Att EXPLODERA ut i en perfekt attack där allt verkligen bara stämmer precis. Benarbetet: avståndet, fötterna, placeringen, farten, stegen, energi. När de minimala rörelserna likt en dans kordineras perfekt rätt. Och ingen hinner blinka. Och plötsligt så sitter stöten och hela jaget skriker YEEES! Allt stämmer och energin bara trycks ut.
Idag blev det i alla fall löpning. Tänkapåalltrunda. Det förgågna, nuet. Jobb, bostad (eftersom jag jobbade hela dagen på lidingö hann jag inte till lägenhetsvisningen. Tyvärr, för det verkade lovande. Och eftersom de hade så många intresserade ville de inte ta emot en två timmar efter visningstidens slut....då jag skulle kunna komma efter jobb). Träning, kroppen, kroppen känns bra och kroppen gör ont. Människor. Världen. Stockholm.
Det blev iaf 13 km springa lugnt. Väldigt lugnt. Snitt: 6:11 min per km.
Snurra runt runt runt.
Dessutom har kroppen varit alldeles för trött. Igårkväll satte jag klockan på halv sex. För att jag skulle kunna hinna upp och köra en morgonjogg på en dryga timme innan jobbet. Jag vaknade imorrse. Orkade inte röra en fena. Och på nått sätt visste jag redan igårkväll att det kanske skulle kännas så. Jag sov en timme till och tog en morgonpromenad istället. Kunde få njuta lite av doften av skog innan jobbet. 10 timmar och det var inte kul. Det var saker och göra hela tiden, vilket är skönt. Men min kropp skrek nej nej nej. Mitt huvud skrek jag vill inte.
Såhär har jag känt mig idag: som en svettig hög med kläder kastat på ett golv. I princip kanske...:D
Det är iaf mina träningskläder...
Kände mig lite som en barnrumpa - kände mig lite som den där lilla flickan som kom in i butiken. Och skrek. Bara skrek liksom. Högt och herregud vad det skar i öronen. Och mamman reagerade nästan inte. Själv flög jag nästintill i taket...
Bokade tågbiljetter till Eksjö igårkväll. Det fick mig att gå runt i dag och sakna. Sådär som man saknar de som inte längre kan hålla ens hand. Som inte längre kan få en att tro lite mer på livet när det inte är så enkelt. När man allt för länge gått runt i en verklighet som inte är "normal". När man inte längre kan hålla ens någons hand. Det gör ont. Det är inte lätt. Allt tar tid. Det går inte att trycka bort vissa saker. För de kommer bara upp till ytan igen. Idag var en sådan dag.
Så när jag kom hem från jobbet vid åtta, ja, då hade jag inget val. Jag var tvungen att utöva min form av terapi. Springa.
Och nej, det var inte alls fantastiskt. Det gjorde fortfarande ont i kroppen på de ställen som gjort ont under dagen. Och benen var inte så särskilt pigga efter 10 timmars jobb och en banan, en dirckyoghurt och en macka, som ätits sen lunchen. Men huvudet. Huvudet och själen behövde dagens runda.
Det gick inte fort. Det gick inte att springa fort liksom. Men det var en underbar kväll. Och egentligen ville jag springa längre. Och när jag svängde av mot sista uppförsbacken hem och det var nästa 400 meter kvar började jag öka och öka och öka och äntligen flög jag fram. Ville aldrig sluta. Aldrig sluta någonsinn. Men så var jag framme och visst hade jag lovat mig själv att bara springa de där 3 extra kilometrarna än vad som tänkt från början var. För att skona kroppen som gjorde ont.
Jag började längta efter att fäktas också. Att EXPLODERA ut i en perfekt attack där allt verkligen bara stämmer precis. Benarbetet: avståndet, fötterna, placeringen, farten, stegen, energi. När de minimala rörelserna likt en dans kordineras perfekt rätt. Och ingen hinner blinka. Och plötsligt så sitter stöten och hela jaget skriker YEEES! Allt stämmer och energin bara trycks ut.
Idag blev det i alla fall löpning. Tänkapåalltrunda. Det förgågna, nuet. Jobb, bostad (eftersom jag jobbade hela dagen på lidingö hann jag inte till lägenhetsvisningen. Tyvärr, för det verkade lovande. Och eftersom de hade så många intresserade ville de inte ta emot en två timmar efter visningstidens slut....då jag skulle kunna komma efter jobb). Träning, kroppen, kroppen känns bra och kroppen gör ont. Människor. Världen. Stockholm.
Det blev iaf 13 km springa lugnt. Väldigt lugnt. Snitt: 6:11 min per km.
Snurra runt runt runt.
Kommentarer
Trackback
