smakexplosion

HORNSTULL-JÄRNA den 4 juli 2010. Den dagen man sprang ultradistans!

Jag fixade hela distansen. Jag fixade 56 km. I en jäkla hetta. Och jag hade så in i bengen roligt! Det börjar lite sjunka in att 56 km ändå är 56 km. Att det är stor skillnad att gå från 26 km till 56 km. Att jag innan såg det som en extrem distans. Att jag innan var rädd att jag inte skulle palla. Inte orka. Eller att jag skulle plåga mig de där sista 25 km som skulle komma efter 30km.

Och nu så. Nu så är jag förvånad över hur det kändes. Hur in i tusan bra det gick. Hur EXTREMT KUL DET VAR! Tack alla finfina människor som sprang - det gör mig tusan så glad att nu sitta och finurla över gårdagen. Över hur fantastiskt kul jag hade!

  Innan starten. Peppning med en kopp kaffe :D

Dagen som gick. Jag vaknade med så lite trötthet så. Efter en natt med lite orolig sömn (kanske var jag möjligtvis lite granna nervös???). Frukostade och drack kaffe. Peppad till tusen. Tunnelbana. Mot Hornstull. Spanade in en annan löpare vid Hornstull och efter att ha kastat en blick på varandra kunde vi väl båda lätt dra slutsatsen att vi båda skulle samma väg vandra - eller springa. En trevlig tjej vid namn Anna - hur bra som helst kändes det att ha sällskap med ännu en som inte kört ultra distans - även om hon hade två Stockholm Marathon i bena!

Utanför 7-eleven mötte vi en finfin syn - massvis med löpare! Själv stod jag och kände mig glad över att ha hittat ännu en löparfrälst innan mötesplatsen - slapp vara helt blyg :) 8.30 - då körde vi!

Varmt var det redan då. Men hur underbart som helst: ca 55 löpare som väller fram genom stan! Själv har jag aldrig aldrig sprungit med så mycke folk: äventyr bara det ju!

Vi sprang. I ett tempo på 6-6.30 min/km. Plötsligt var det drickpaus. Påfyllning av vatten. Jag hade haft en fin pratstund med Anna. Och nu joinade Maria oss i vårt samtal. Vi sprang lite mer. Drickpaus igen. Vi spurtade fint igenom ett köpcentrum - inte helt fel det heller :) Tryckte i mig en halv power-bar. Och kände mig på gång! Det här kändes ju bra!

Stegade vidare och pratade om ditten och datten med mina comrades och plötsligt var det dags för nästa stopp. Vatten, juice, banan och en halv powerbar. Nästan 20 km sprugna - helt plötsligt sådär! Här lämnade nya bekantskapen Anna oss, tillsammans med några andra. Själv började jag närma mig mitt distansrekord: 26km.

Och jag hade ingen Garminklocka. Tänkte att jag ju inte skulle behöva den. Det jag använder den till är ju tid, distans och snitttid. Och det skulle ju andra hålla reda på. Så jag tänkte utmana mig genom att lämna klockan hemma. Och jag tror att det var ett bra val denna dag!!!

En mil kvar till lunch. Och då skulle jag ha kört över 26km. Men jag kände inget hopp i magen med tanke på detta. Det kändes ju så lätt! Visst var det sjukt varmt. Men ändå - stegen var förvånansvärt lätta och jag var nöjd och glad.

Men när vi hade ca 5 km kvar kändes det lite... Var tråkig väg. Landsväg och bilar och alla sprang en och en. Lite stel i benen. Och så var det varmt. Varmt oh yeah. Men sen var vi plötsligt framme i Rönninge och time for lunch. Själv är jag ju inte van vid att äta under löpträningar - så även om jag var sjukt hungirg fick jag ta det lugnt med maten: man vet ju aldrig hur magen reagerar. Även om jag är van att ha ätit från tävlingar (fäktning) så är det väldigt annorlunda att springa. Så det blev en stor macka och en havredryck. En juice, var av lite fick plats i vätskebältet, och två sesamkakor.



Lunchande löpare! Bild lånad av Miranda!

När vi sedan började springa igång. Då var man lite...lite stel. Det var nu sjukt varmt! Faktiskt! Asfalten utstrålade VÄRME! Solen sken! Vi kom in på skogsvägar - fast utan skugga. Jag sprang och småpratade med Bernt - denna människa. En av arrangörerna och en sann ultralöpare. Och vad skulle han göra idag? Jo, köra stenhårda backintervaller....Gaaah!!! Vill också :)

Sprang vidare och kände att det var lite tungt. Efter maten. Kom illamåendet i takt med att värmen också ökade. Småpratade - och lyssnade :) - med Miranda. Det är det som är så najs när man springer med alla dessa människor. Att man kan välja att springa lite själv - men också att man kan prata bort de stunder då det känns lite jobbigt.

Och ja juste - hade ju slått distansrekordet för länge sen ju. Kom fram till ca 38 km. Glass för många. Själv mådde jag sjukt illa. Satt en stund. Fick höra lite pepp. Om hur långt jag sprungit innan - "jaha 10 över distansrekordet - men du ser ju rätt så oberörd ut" :D Najs najs :D Också fick peppen att försöka få i mig något. Tog och köpte en kula vaniljglass i strut efter att  ha fått en dextrosol och druckit mer vatten. Kändes bra. Slutade lite vara illamående.

Vidare kom vi - och vid 43 km var vi ju tvugna att stann - vi hade ju nu kommit in på ULTRADISTANSEN :D Det var jag och en till som var nya på detta - vi hade gått och blivit ULTRA :D Fina applåder och fina ord - tack tack!!!

Och bästa sättet att fira? Med ett snabbt dopp i den där underbara sjön....HÄRLIGT!

Och en fin handfull mandlar fick jag av Maria - som även hon började närma sig sitt distansrekord.

Och nu var det bara sista etappen kvar: 13 km. Asfalt, grus och sedan terräng.

Och det var den jobbigaste jo visst! Men ändå inte. På nått sätt har jag haft turer som varit så in i helskotta tyngre på alla sätt och vis än det någonsinn var igår. Efter en 5 km drog vi iväg sju pers. När vi kom in i terrängen pinnade Maria och vår fine Gps man iväg. Själv var jag fullt upptagen med att inte snubbla över alla rötter! Hur kul skulle det varit att vricka foten på upploppet liksom??

Sedan var vi ute ur skogen. Och dessa 13 km. De var långa. De tog lite. Men de var aldrig "FAN jag pallar inte". De bara var. De tog tid. De kändes. Men - det gick ju ändå jäklans bra va!

Och plötsligt. Plötsligt. Plötsligt var vi 7 framme i Järna. 5 minuter innan bussen skulle gå. Kan nog fortfarande inte fatta det. Vi insåg att vi var framme. Att vi var framme. 56 km.




Photoshoot väl framme! Svettiga, trötta, lyckliga och i mitt fall: sjukt föbryllad över att vara framme :D En hoppbild - och efter 56 km får man ta att man må se lätt bisarr ut :D bild lånad av Miranda!


Bussen kom. Och just in time springer resten av vårt gäng in (i reducerad skala från vår början). Precis när bussen kommer! LYCKAT!!!

Vi kliver på bussen som tar oss till Södertälje. Vi ser att pendeln ska gå. VI SPRINGER ELLER STAPPLAR till pendeln. Stapplar in och med oss följer skratt och säkerligen en odör.

Men nog framförallt LYCKA :D

Väl hemma var den där duschen fantastisk. Jag slukade maten som jag slängde ihop. Jag pratade med mamman som ringde för att höra hur det gått. JAG MÄRKTE DÅ HUR ENDORFINKICKAD JAG VAR :D Haha - och detta var då i konsumbutiken ca 7 minuters promenad från mig. En promenad jag tog för ett skäl: GODIS :D Naturgodis är dyrt men vad tusan: en dag som denna kunde jag inte annat än unna mig det!

Kunde lägga mig ner. Njuta av den underbara sköna tröttheten i kroppen. Musklena som värkte lite. En del. Men så skönt. Underbart.


56 KM FÖR TUSAN :D

TACK FÖR EN UNDERBAR DAG ALLA!!!




GLAD och med mat i magen. Och med den där smutsen och svetten bortduschad! Underbara känslor - hur lycklig kan man vara???

Hur ska man sammanfatta gårdagen? Visst: 56 km är en lååång distans. Och jag är jäklans glad att jag gjorde det. Men jag tror att jag samtidigt är så förundrad över hur inte plågsamt det var. För det var aldrig så påfrestande att jag ens tänkte tanken på att inte köra mer. Jag tänkte aldrig tanken att jag inte ville köra mer. Och tänkte igår och tänker idag. Vi hade ju pauser.

Jag träffade så himla många trevliga människor. Fick prata om livet universum och allting. Med så många människor. Fick springa i 56 km. FICK SPRINGA OCH KLARADE AV ATT SPRINGA I 56 KM! En underbar dag. I en underbar miljö. FANTASTISKT kan nog var ordet som sammanfattar det hela!