för att en promenad genom stan inte alltid lämnar mig helt oberörd.
Det är lite underligt. Det här som kallas livet. Hur allt plötsligt kan hända och verkligheten ter sig så annorlunda. Hur man kan kolla ner på sig själv och undra vad som hände, hur gick allt så snabbt, så långsamt så allt möjligt. Hur allting sker och varför allting sker.
Promenad från finaste trastgatan där ett rum kollades in. Rummet var fint och lägenheten en sån där underbar gammal sekelskiftslägenhet, men helst skippar jag att bo med en äldre kvinna, även om hon verkade supertrevlig. Som har två katter som jag inte helt tål. Men lägenheten ligger ju fantastiskt fint. Det gå rinte att förneka.
Snurrig i huvudet, klockan var halv nio och jag hade åkt direkt från jobbet. Det var varmt. Jag promerade över bron till gamla stan och upp mot drottninggatan. Inte den där bron slussen gammla stan. Utan den där andra. Så man slipper spatsera västerlånggatan fram. Och stockholm var så vackert och hela jag bubblade av alla tankar.
Snurrar snurrar snurrar snurrar tusen varv. Bugar och bockar för allt roligt som händer. Är superglad över jobbet jag fått. Är smått orolig över min boendesituation. Har svårt att inse att jag fått jobbet.
De senaste två veckorna har jag knappt varit hemma på körsbärsvägen. Hittat på så mycket kul. Så fina sommarsaker. Och känt hur livet tett sig rätt så sådär underbart som det är ibland.
Men ikväll vandrade jag fram och kände mig lite trött. Blir så trött på den där osäkerheten som gnager i mig ibland, den där rastlösheten som liknar rotlöshet. Det där som försvinner men kommer tillbaka, det där som jag hoppas kunna lära mig hantera. För vm vill leva destruktivt? Inte jag i alla fall. Det kan jag svära på.
Men ser man sig själv ovanifrån då börjar jag fundera. Över hur andra uppfattar än. Hur man får lov att vara, om man är sådär fel ibland.
Hur många roller man faktiskt spelar.
Satt och promotade mig extremt förra fredagen. För att få jobbet. Sa sanna saker, för jag tror aldrig att en vit lögn hjälper. Var tvungen att säga allt bra jag har gjort. Hur ska man annars få ett jobb? Och jag antar att de blev imponerade. Fick ju jobbet jag aldrig trodde att jag skulle få.
Så kanske borde man själv bli lite imponerad över sig själv? Så att säga.. Det kanske är dags att ge sig själv bekräftelsen som är så lätt att söka från andra människor. Som gör att man blir sådär osäker. Ibland sker det saker, och möten, som gör att man glömmer bort att se sig själv utifrån. Jag älskar det. Jag älskar att bara vara. Att slippa alla mallar alla måsten och alla sätt man tror sig vara. För man är så mycket mer än det som fångas upp på en sekund eller två. Och hur jobbiga är inte kraven om man ska vara perfekt varje sekund. Hur kan man existera då. Det är frågan. Något som kanske är dags att inse. Kanske.
Men då måste man kanske våga ta ett till steg. Ett steg åt sidan, rakt fram, bakåt. Åt höger åt vänster. Eller stå still lite grann. Eller lite mer.
Promenad från finaste trastgatan där ett rum kollades in. Rummet var fint och lägenheten en sån där underbar gammal sekelskiftslägenhet, men helst skippar jag att bo med en äldre kvinna, även om hon verkade supertrevlig. Som har två katter som jag inte helt tål. Men lägenheten ligger ju fantastiskt fint. Det gå rinte att förneka.
Snurrig i huvudet, klockan var halv nio och jag hade åkt direkt från jobbet. Det var varmt. Jag promerade över bron till gamla stan och upp mot drottninggatan. Inte den där bron slussen gammla stan. Utan den där andra. Så man slipper spatsera västerlånggatan fram. Och stockholm var så vackert och hela jag bubblade av alla tankar.
Snurrar snurrar snurrar snurrar tusen varv. Bugar och bockar för allt roligt som händer. Är superglad över jobbet jag fått. Är smått orolig över min boendesituation. Har svårt att inse att jag fått jobbet.
De senaste två veckorna har jag knappt varit hemma på körsbärsvägen. Hittat på så mycket kul. Så fina sommarsaker. Och känt hur livet tett sig rätt så sådär underbart som det är ibland.
Men ikväll vandrade jag fram och kände mig lite trött. Blir så trött på den där osäkerheten som gnager i mig ibland, den där rastlösheten som liknar rotlöshet. Det där som försvinner men kommer tillbaka, det där som jag hoppas kunna lära mig hantera. För vm vill leva destruktivt? Inte jag i alla fall. Det kan jag svära på.
Men ser man sig själv ovanifrån då börjar jag fundera. Över hur andra uppfattar än. Hur man får lov att vara, om man är sådär fel ibland.
Hur många roller man faktiskt spelar.
Satt och promotade mig extremt förra fredagen. För att få jobbet. Sa sanna saker, för jag tror aldrig att en vit lögn hjälper. Var tvungen att säga allt bra jag har gjort. Hur ska man annars få ett jobb? Och jag antar att de blev imponerade. Fick ju jobbet jag aldrig trodde att jag skulle få.
Så kanske borde man själv bli lite imponerad över sig själv? Så att säga.. Det kanske är dags att ge sig själv bekräftelsen som är så lätt att söka från andra människor. Som gör att man blir sådär osäker. Ibland sker det saker, och möten, som gör att man glömmer bort att se sig själv utifrån. Jag älskar det. Jag älskar att bara vara. Att slippa alla mallar alla måsten och alla sätt man tror sig vara. För man är så mycket mer än det som fångas upp på en sekund eller två. Och hur jobbiga är inte kraven om man ska vara perfekt varje sekund. Hur kan man existera då. Det är frågan. Något som kanske är dags att inse. Kanske.
Men då måste man kanske våga ta ett till steg. Ett steg åt sidan, rakt fram, bakåt. Åt höger åt vänster. Eller stå still lite grann. Eller lite mer.
Kommentarer
Postat av: Ingmarie
Så fint skrivet! Känner väl igen allt det där. Alla roller man spelar, anstränger sig och anpassar sig. kanske det ska vara så? Bara man inte tappar bort sig själv där i spelandet... Kom ihåg att du är unik och att du är bra för att du är du. Hoppas det löser sig med lägenhet. Den du bor i nu är alltså tidsbestämd?
Trackback
