bara sådär lite underbart kär i världen
Det är så det är ibland. Vissa dagar kan vara hur sega och tröttsamma som helst. Och sen plötsligt, plötsligt kan en ny väg banas fram och världen och dagen blir helt underbar. Idag var en sådan dag.
Öppnade på Oden imorrse. Har aldrig öppnat själv i stan. Var sjukt seg. Tog en morogonpromenad och vaknade till. Var glad att jag bara behövde promenera sju minuter till jobbet, istället för att pendla i nästan en halvtimme. Suktade efter en kopp kaffe men skulle ju förbreda inför öppning och allt som behöver göras. Och det föränklas inte av att man står och stirrar på några punkter i fem minuter för att man är övertygad om att den där lysknappen ska finnas på de där 3 kvadratmetrarna. Och självfallet så finns inte lysknappen där. Men ja, jag hittade den till slut. :D
Jag och andra Marian, som kom vid öppning, var båda rätt sega. Efter ett tag på ett skrattaåtalltsomgårfelsätt. Ganska härligt faktiskt. Och ännu mer underbart är det faktum att under sommaren så stänger vi klockan sex i stan. Ganska stor skillnad från klockan sju - den där sista timmen gör mer än man anar!
Framt till fyra gick jag och funderade på om jag verkligen skulle springa. Då ville jag helst gå på något pass och träna styrka. Eller dansa. Dansa, är så sugen, det var så länge sen. Men inga tider och pass som passade. Skulle helt enkelt inte hinna efter jobbet. Men någon gång efter fyra började jag längta ut. Efter terränglöpning. Och planerade att jag skulle springa i skogen, mellan 13-15 km.
Och jag kom hem och åt ett andra mellanmål. Och stack ut och sprang. Och helt plötsligt hade den där gråa dagen som varit försvunnit. Inte bara i min kropp och i mitt sinne, utan även världsligt sett. Det var en underbart vacker kväll. Sval. Och skön.
Och jag njöt totalt. Och efter 5 km hittade jag det sista spåret i Lillianskogen - det där spåret längs bort som jag aldrig tagit mig till innan. Och ni kan ana att det var fantastiskt. Träden var vackra. Löven i alla färger. Himlen i alla färger. Dofter. Jord, regn, blommor, tjära. Sommar. (ja, sommar kan dofta) Och HELA kroppen ville bara fortsätta SPRINGA! Jag körde på och kunde köra på. Och det var sådär helt underbart fantastiskt och jag kom på mig själv med tanken - Jag vill ALDRIG sluta springa! Ja, världen blev helt plötsligt fantastiskt. Och man får buga och bocka för moder natur eller jorden eller vad det är som gör att verkligheten och vår värld existerar. Jag såg ett rådjur också. Någon meter ifrån mig. Vi hälsade på varandra som goda vänner (eller kanske gjorde vi inte det - men det var så som att det kunde ha skett kanske.) Det var lite som i en annan verklighet.
Hade kunnat fortsätta hur länge som helst. Bara det att jag fick lite ont i slutet. Eller ja, sista kilometern gjorde det ju faktiskt väldigt ganska så mycket ont. I typ en enda muskel. Eller punkt. Liten öm punkt för mig. En punkt som brukar säga: dags att lägga in lite vila. Så det ska jag göra. Inte någon träning imorrn.
Men summan idag blev 15 km. 15 helt underbar kilometrar!
Och nu sitter jag här med god mat i magen och supergott te och lyssnar på den underbara herr oskar linnros. Hur kan man beskriva hans skiva vilja bli? Jo - som alldeles fantastisk!
Har fotoabstinens. Hur hanterar jag detta? Genom att dokumentera dess nödvändiga men ack så onödvändiga saker.
Innan träning. Har äntligen hittat mina andra favoritspringstrumpor!
Öppnade på Oden imorrse. Har aldrig öppnat själv i stan. Var sjukt seg. Tog en morogonpromenad och vaknade till. Var glad att jag bara behövde promenera sju minuter till jobbet, istället för att pendla i nästan en halvtimme. Suktade efter en kopp kaffe men skulle ju förbreda inför öppning och allt som behöver göras. Och det föränklas inte av att man står och stirrar på några punkter i fem minuter för att man är övertygad om att den där lysknappen ska finnas på de där 3 kvadratmetrarna. Och självfallet så finns inte lysknappen där. Men ja, jag hittade den till slut. :D
Jag och andra Marian, som kom vid öppning, var båda rätt sega. Efter ett tag på ett skrattaåtalltsomgårfelsätt. Ganska härligt faktiskt. Och ännu mer underbart är det faktum att under sommaren så stänger vi klockan sex i stan. Ganska stor skillnad från klockan sju - den där sista timmen gör mer än man anar!
Framt till fyra gick jag och funderade på om jag verkligen skulle springa. Då ville jag helst gå på något pass och träna styrka. Eller dansa. Dansa, är så sugen, det var så länge sen. Men inga tider och pass som passade. Skulle helt enkelt inte hinna efter jobbet. Men någon gång efter fyra började jag längta ut. Efter terränglöpning. Och planerade att jag skulle springa i skogen, mellan 13-15 km.
Och jag kom hem och åt ett andra mellanmål. Och stack ut och sprang. Och helt plötsligt hade den där gråa dagen som varit försvunnit. Inte bara i min kropp och i mitt sinne, utan även världsligt sett. Det var en underbart vacker kväll. Sval. Och skön.
Och jag njöt totalt. Och efter 5 km hittade jag det sista spåret i Lillianskogen - det där spåret längs bort som jag aldrig tagit mig till innan. Och ni kan ana att det var fantastiskt. Träden var vackra. Löven i alla färger. Himlen i alla färger. Dofter. Jord, regn, blommor, tjära. Sommar. (ja, sommar kan dofta) Och HELA kroppen ville bara fortsätta SPRINGA! Jag körde på och kunde köra på. Och det var sådär helt underbart fantastiskt och jag kom på mig själv med tanken - Jag vill ALDRIG sluta springa! Ja, världen blev helt plötsligt fantastiskt. Och man får buga och bocka för moder natur eller jorden eller vad det är som gör att verkligheten och vår värld existerar. Jag såg ett rådjur också. Någon meter ifrån mig. Vi hälsade på varandra som goda vänner (eller kanske gjorde vi inte det - men det var så som att det kunde ha skett kanske.) Det var lite som i en annan verklighet.
Hade kunnat fortsätta hur länge som helst. Bara det att jag fick lite ont i slutet. Eller ja, sista kilometern gjorde det ju faktiskt väldigt ganska så mycket ont. I typ en enda muskel. Eller punkt. Liten öm punkt för mig. En punkt som brukar säga: dags att lägga in lite vila. Så det ska jag göra. Inte någon träning imorrn.
Men summan idag blev 15 km. 15 helt underbar kilometrar!
Och nu sitter jag här med god mat i magen och supergott te och lyssnar på den underbara herr oskar linnros. Hur kan man beskriva hans skiva vilja bli? Jo - som alldeles fantastisk!
Har fotoabstinens. Hur hanterar jag detta? Genom att dokumentera dess nödvändiga men ack så onödvändiga saker.
Innan träning. Har äntligen hittat mina andra favoritspringstrumpor!
Och såhär kan man se ut efter 15 km terräng. Med håret på sniskan och med krigsmålning, som inte syns så väl - men jag får lov att erkänna att det var pandavarning :D 
Kommentarer
Trackback
