löpning ute i kylan värmde mig inifrån och ut
Måndag och jag har börjat veckan på samma sätt som förra veckan. Eller ja. Nästan. Lite grann på samma sätt iaf.
Med att vakna och gå upp och gå till gymmet. Köra igenom kroppen lätt på en timme. Strech, dusch och god frukost med gröt, kaffe och ägg. Till jobbet och jobba 9 timmar. Vara übertrött och frusen och stirra lite väl ofta ut i luften. Tröttna på människor som är så extremt dryga att man bara vill säga : skärp dig för tusan jag är också en människa. Istället lyssna och agera utan agera...Bli glad av människor som är väldigt fina. Vara lite väl flummig och skratta tillsammans med andra fina tjajor som liksom än själv är trötta.
Sluta klockan sju och äta en macka och sedan svida om i kylan och snöra på sig ett par skor. Sätta på musik och bege sig ut i kylan. Oinspirerad, trött, ledsen, förbryllad, tveksam och mycket mer.
Och springa.
Och vaddå då? Jo. Det ska jag säga. Jag tror banne mig att kroppen fick den bästa löprundan på hela hösten vintern. FÖr idag sprang jag för första gången utan att ens känna av en kropp som har gjort förskräckligt ont.
I en timme. Jag kämpade mig fram. Men jag kämpade inte mot kroppen för att det gjorde ont. Utan kämpade mot snön, blåsten, tröttheten. Mot pulsen som höjdes och hur jag verkligen öste på och ut med kraften. Den bästa rundan hittils. Ingen tvek där inte!
JAG FLÖG FRAM PÅ SLUTET: sista två kilometrarna så ökade jag och ökade och ökade. Och jag flög. (och då menar jag inte att jag halkade på rumpan. Nej. Jag flög i mina springsteg. Om något är fantastiskt så är det det.)
Springa på det där sättet som jag inte har kunnat på så länge. Det tinade upp mig lite grann.
Även om jag såg ut såhär när jag kom innanför dörren...
Tacka vet jag att det är mörkt ute :) Pandaögon i snöovädret....
Med att vakna och gå upp och gå till gymmet. Köra igenom kroppen lätt på en timme. Strech, dusch och god frukost med gröt, kaffe och ägg. Till jobbet och jobba 9 timmar. Vara übertrött och frusen och stirra lite väl ofta ut i luften. Tröttna på människor som är så extremt dryga att man bara vill säga : skärp dig för tusan jag är också en människa. Istället lyssna och agera utan agera...Bli glad av människor som är väldigt fina. Vara lite väl flummig och skratta tillsammans med andra fina tjajor som liksom än själv är trötta.
Sluta klockan sju och äta en macka och sedan svida om i kylan och snöra på sig ett par skor. Sätta på musik och bege sig ut i kylan. Oinspirerad, trött, ledsen, förbryllad, tveksam och mycket mer.
Och springa.
Och vaddå då? Jo. Det ska jag säga. Jag tror banne mig att kroppen fick den bästa löprundan på hela hösten vintern. FÖr idag sprang jag för första gången utan att ens känna av en kropp som har gjort förskräckligt ont.
I en timme. Jag kämpade mig fram. Men jag kämpade inte mot kroppen för att det gjorde ont. Utan kämpade mot snön, blåsten, tröttheten. Mot pulsen som höjdes och hur jag verkligen öste på och ut med kraften. Den bästa rundan hittils. Ingen tvek där inte!
JAG FLÖG FRAM PÅ SLUTET: sista två kilometrarna så ökade jag och ökade och ökade. Och jag flög. (och då menar jag inte att jag halkade på rumpan. Nej. Jag flög i mina springsteg. Om något är fantastiskt så är det det.)
Springa på det där sättet som jag inte har kunnat på så länge. Det tinade upp mig lite grann.
Även om jag såg ut såhär när jag kom innanför dörren...
Tacka vet jag att det är mörkt ute :) Pandaögon i snöovädret....
Kommentarer
Postat av: Ingmarie
Finns nog ingen bättre "terapi" än att komma ut, helst kutandes, när det är rörigt i skallen. Måtte det bli bra för dig i morgon och att resan till fina Skåneland går bra!
Trackback
