smakexplosion

Vaknar trött en tidig lördagsmorgon. Vill inte gå upp. Det är mörkt ute. Till slut. Går man upp. Tar på sig massa kläder. Gå ut. Morgonpromenad och den friska luften gör en glad.

Äter morgongröten och dricker kaffet på stående fot samtidigt som allt annat görs. Åker till jobbet.

Jobbar i nästan åtta timmar, och dagen går som på räls och det är roligt och butiken är fylld av folk och man är glad och ler och skrattar.

Slutar klockan fyra och plötsligt går några proppar och ett äventyr i mörkret inomhus.

Spänd på det jag väntat på hela dagen.

Att få ut och springa. En repris av förra lördagen. Transportlöpning hem från jobbet. Och idag, idag var jag sugen på lite lite längre....

Och jag springer och jag har ingen älskade Garminklocka för den är glömd hemma men vad gör det fr i mitt huvud finns bara tanken och löpstegen.

Som tar mig genom Stockholm. Ser för första gången känns det som hur staden förvandlats till en julestad. Vackert. Snölöpning genom ett snöstockholm. Det är vackert. Det är fint. Gamla stan. Söder och Hornstull. Vidare in mot Söders hjärta. Och plötslig är jag tillbaka vid Hornstull igen och korsar bron och klockan visar att jag har sprungit en hel underbar evighet, om man jämför med vad jag brukar ta mig fram.

Jag är lycklig. Det har gått så enkelt att springa. Men här vid Hornstull har jag börjat få ont, inte bara en känn som kommer då och då. Jag tänker att jag kan springa til liljeholmen och ta tuben därifrån till telefonplan.

Det slutar med att jag stannar vid midsomarkransen. Och visst gör det då faktiskt (satans) ont och jag är kall. Men jag har sprungit i 1h och 54 minuter. Och jag går in i tunnelbanan. I värmen och väntar 6 minuter på en tunnelbana.

Är den där roliga filuren i full löparmundering som står och sträcker ut en muskel i en strechövning på perrongen.

Det gjorde ont den sista tiden. Men när jag kliver av tuben (en station senare....) har jag inte ont. Jag springer till och med den där lilla biten förvisso, hem.

In i duschen, varmt och gött, strechar länge, äter mat.

Och nu har jag lyssnat på p3 dokumentär - sjukt intressant men oroväckande och upprörande och man börjar undra om saker och ting, bakat lussebullar som snart ska in i ugnen och just nu överegått till en liten julesång av Peter Jöback.

Jisses, ibland är livet bra underbart!

Mitt första riktiga LÅNGLOPP helt enkelt. Sen maran. Det ska jag hålla hårt i.

Och jag kan än en gång konstatera att det var så enkelt att springa länge. Att det förvisso gjorde väldig ont i slutet, men jag tog det bra och det käns bra nu. Och i huvudet. Var det så enkelt. Så vackert.

Så det är så.

Bakning. Nu ska bullarna in i ugnen. Så om en fem minuter blir det smak av nybakat :D MUMS!