smakexplosion

Det dånar lite i mitt huvud och jag tror att jag skulle kunna citera en hel låt av Damien Rice bara för att det skulle vara så enkelt att låna någon annans ord. Istället lyssnar jag sönder den där låten som jag var helt beroende av för fyra år sedan, den där låten som heter Grey Room. Som är fantastisk. Tänk att jag har sett den mannen spela och sjunga. Galet värre.

Idag är en sådan dag där man eller rättare sagt jag, tänker allt en gånger två gånger tre gånger. Där man önskar sig bort och samtidigt önskar att minuten tog lite längre tid. Där man bara vill gå och lägga sig och sova.

Nej inte så farligt, men ändå. En sådan dag.

När man inte alls kommer upp klockan 7 då väckarklockan ringer. Då man tar en morgonpromenad och njuter lite grann men önskar mera ljus. Då man beräknar fel på tiden och måste springa till tunnelbanan. Men ändå hinner.

Då man gör ett besök hos naprapaten och det känns bra och dåligt. Bra för att de där små höftböjsmusklena blivit mycket bättre men dåligt för att det nu har varit en ny muskel som trilskas. Trött på att det aldrig går över, även om man liksom lägger ner mycket tid och energi på att allt ska bli bättre. Trött på en kropp som liksom ofta är på topp men lika ofta...inte är på topp.

Reflekterar över väntrum och tycker att alla ser så likadana ut. Vare sig det är hos en naprapat, ett sjukhus, ett annat ställe och ja, ett annat.

Trött på att sitta i väntrum och vänta på att någon ska hjälpa en att fixa till sig själv. Även om fingrarna inte kan knäppas och plötsligt är allt bra så är det ändå tröttsamt och ja, jag erkänner, jag trodde visst att jag hade kommit förbi det. Kommit förbi tiderna som är bokade i almenackan, tiderna då man väntar på att någon ska fixa till en.

Är lite i ett saknadmood. Dessutom. Och där det inte liksom finns något botemedel.

Dessutom fick jag ta en varm varm dusch precis och det gjorde ont i hjärtat för alla som inte kan ta en enda varm dusch för att det inte har någon dusch nej inte ens något hem.

Det gör ont för jag läste om en person som var så fången i sin egen kropp och jag blir så arg på alla som skapar dessa lagar ja dessa regler i vårt samhälle som skapar barriärer. Som skapar destruktivitet och sjukdomar.
För att jag liksom så många andra fortfarande är fången i mönster som inte ger någonting. Överhuvudtaget.

En sådan dag. Helt enkelt. Och nu ska jag snart gå och lägga mig och sova. Kroppen gör lite ont och sova skulle vara underbart. En sådan dag helt enkelt. Borde visst strecha också. Men jag vill inte. Lite kamp i mig själv så att säga. Och klockan är inte ens tio.