smakexplosion

Att visualisera ditt mål. Skapa dig din egen målbild. Pränta ner det på ett papper. Sätt upp bilder. Ha ditt mål klart för dig.

Det var en uppgift jag fick att tänka över under mina första timmar andra jobbdagen. För andra var bilderna klara. Det var pengar som skulle tjänas. Lägenheten skulle köpas inom ett år, blott tjugo år fyllda skulle ett fint hem skapas. Pengar ville man ha. Eller ett hus i drömlandet inom fem år. Eller konsumera. För pengarna. Eller bara vinna.

Jag började med vinnarinstinkten. En bild på en medalj. Vad ville jag mer? Jag ville ju lyckas, vara bäst. Och sedan? Att ha pengar över när hyran och maten var betald - visst var det ett driv. Att utan klump i halsen kunna gå ut en kväll, eller köpa en tröja på hm. Visst skulle det vara skönt. Men andra raden bilder visade något helt annat. En bild på vacka Stockholm, ett par löparskor. En bild på en landsväg och en sida urklippt ur Runners World. Med ett citat som lyder "vad gör man när dimman ligger tät och skogen är helt trolsk? Jo man drömmer och springer vidare". Inte exakt så kanske men nästintill. Taget från en artikel om en som sprang några dagar i bergen, med en ryggsäck och shorts.

Att kunna få vara i Stockholm, och att får bara vara att resa att drömma att försvinna att springa att vara lycklig. Att vara lycklig.

Vinnarinstinkten försvann helt plötsligt. Stressen. Klumpen i halsen. Jag hade ett driv, men det var inte likt alla andras. För jag ville något annat. Egentligen.

Idag har varit en svår dag. En fundersam dag. På vissa sett kan den ha sett bra ut. Jag var den ende som sålde i gruppen idag. En seger? Skrattat och haft det roligt med mina kollegor. Ätit fantastisk sushi. Och väntat. Väntat på att min chef skulle komma in till jobbet klockan tre.

Ett beslut har tagits denna kväll. Faktiskt i min pappas sällskap då denne jobbade här uppe över dagen. Att stanna eller gå.

Att arbeta inom det område jag har gjort nu. Det funkade inte. Utåt - ja. Men inte i mig. Förstörde min personlighet. Gav inget men tog. Men glädjen energin och kicken av själva arbetsplatsen fick mig att lätt sorgset tänka två gånger tre innan jag igår tog ett beslut om att sluta. Idag fick jag dock ett nytt förslag från min chef.

Om att börja på ett nytt projekt, som skulle innebära andra uppgifter. En bekräftelse om att jag skulle kunna bli väldigt bra.. att jag var bra. Något som lockade, en vilja inom mig ville säga jag. Och kunna få njuta av en stor arbetsplats, det glassiga. Men till vilket pris? Lockad av att kanske bli bäst. Men till vilket pris?

Jag vet att jag kommer att kunna göra mycket. För att jag vill så mycket. Och jag tror på att vill man mycket så kan man mycket. Men som de andra ville jag inte ha pengar för att kunna konsumera. Jag vill uppleva saker. Inte bygga upp min värld runt den vardagen som deras målbilder ger dem. Det är inte jag.





Fördelar mot nackdelar. Nackdelar mot fördelar. Livet nu livet imorgon. Fyra år av ett liv som var då. Då som tog slut i våras. Vill jag ha det tillbaka? Nej. Aldrig i livet. Och finns det en risk att den där lockelsen av att satsa på något som gör en till en person som går ner i en destruktiv spiral - är det värt att ta risken - om det finns en chans att det blir bra? Om det finns saker som lockar?

Och svaret är nej. De må locka med glitter och glamour, men allt har en baksida och den är ibland nattsvart. Och stänger man en dörr - så är det ibland en dörr som ska stängas.

Ett svårt beslut att ta, men taget är det och livet ligger framför mig och jag vill ju se allt och göra allt och ge världen något fint tillbaka.

Jag ska börja med att springa ett marathon om några veckor.

Innan dess ska jag åter säga till min chef att erbjudandet var fint men inget för mig. Och det löser sig till det bästa. Hoppas jag.

Eller som en klok människa alltid sa. En människa som finns i mitt hjärta och många andras. En människa som inte kan säga det högt längre. En kvinna som levde ett fantastiskt liv. Hon levde efter orden:

"Blott i det öppna finns det en möjlighet"