ta mig tusan!
Har precis suttit och läst marathonmias blogg, om hennes GAX Trans Scania. En fantastisk bedrift. En galen distans.
Och jag kan inte påstå att jag inte blev rörd. För det blev jag. Och inspirerad till tusen. Jag vill också! Det går att göra. Så många mil, så många timmar.
Och själv då? Själv har jag lagt ännu ett långpass till samlingen. En 25 km mestadels terräng. Och det var enkelt och jobbigt och underbart. Enda pyttelilla irritationsmomentet ( litet och litet, är lite skraj va!) är att jag har lite ont. Om man säger så.
I nackaresarvatet, på milbanan vid Hellas. Den där backen som är i stort sett stenblock. Uppått gick det finemang. Neråt. En allt för hård Dunk på marken och ngt gjorde ont. Precis i rumpmusklen, fast nära ländryggen, kan man säga. Men det kändes nästan inte just då.
Vid 18 km sprang jag snabbt in och drack lite vatten vid Hellas. Och när jag tog stegen igen efter ngn minuts drickpaus kändes en viss stelhet i bakbenet. Så jag drog ner tempot och sprang vidare. När det var 3 km kvar till hemmet var jag fylld av energi och tänkte att jag kunde passa på att springa 28km. Men icke sa nicke - det gjorde lite ont här va. När det var 1,5 km kvar var det jag som haltade lite fram. Hmm.
Och det blev ordentlig strech, dusch och smörjde in den onda musklen med en alovera rubb. Och jag hade svinont faktiskt. När jag inte längre rörde mig.
Lagade till en superdupergod lunch - ngn som inte provat majstortillias? Mumma - linsgryta, och ost på tortillian. Vik ihop och stek i stekpanna. Med hot salsa och sallad, majs och tomat. Och vatten. Smakar gudomligt gott.
Fortfarande ont. Plockade ordning i köket med en annan som trött just stigit upp efter en lång partajnatt. Själv kände jag mig ytterst härligt genomsprungen efter 25 km i terräng och härligt väder.
Kokade mig en kopp kaffe och åt gifflar och lyssnade på radio. Skrev ett brev och hade det allmänt bra. Somnade på verandan i soffan. Gudomligt skönt.
Och nu ska mat lagas och sedan blir det en tur till stan. Status med musklen: Svinont faktiskt. Ont att börja gå. Blä på det. Man blir ju lite skrajsen att det är ngn streckning??? Ta i trä ta i trä. Inget sånt - snälla!
En smärtstillande har i alla fall tagits. Och jag hoppas på att det blir bättre.
Jag mår iaf bättre på ett sätt. En perfekt dag. Ladda batterierna dag. Om man bortser från nuvarande smärtan haha.
Men - inget i jämförelse med vissa andras inspirerande bedrifter. Så ick hänger jag läpp :)
Laddar batterierna. Och tittar framåt!
Och jag kan inte påstå att jag inte blev rörd. För det blev jag. Och inspirerad till tusen. Jag vill också! Det går att göra. Så många mil, så många timmar.
Och själv då? Själv har jag lagt ännu ett långpass till samlingen. En 25 km mestadels terräng. Och det var enkelt och jobbigt och underbart. Enda pyttelilla irritationsmomentet ( litet och litet, är lite skraj va!) är att jag har lite ont. Om man säger så.
I nackaresarvatet, på milbanan vid Hellas. Den där backen som är i stort sett stenblock. Uppått gick det finemang. Neråt. En allt för hård Dunk på marken och ngt gjorde ont. Precis i rumpmusklen, fast nära ländryggen, kan man säga. Men det kändes nästan inte just då.
Vid 18 km sprang jag snabbt in och drack lite vatten vid Hellas. Och när jag tog stegen igen efter ngn minuts drickpaus kändes en viss stelhet i bakbenet. Så jag drog ner tempot och sprang vidare. När det var 3 km kvar till hemmet var jag fylld av energi och tänkte att jag kunde passa på att springa 28km. Men icke sa nicke - det gjorde lite ont här va. När det var 1,5 km kvar var det jag som haltade lite fram. Hmm.
Och det blev ordentlig strech, dusch och smörjde in den onda musklen med en alovera rubb. Och jag hade svinont faktiskt. När jag inte längre rörde mig.
Lagade till en superdupergod lunch - ngn som inte provat majstortillias? Mumma - linsgryta, och ost på tortillian. Vik ihop och stek i stekpanna. Med hot salsa och sallad, majs och tomat. Och vatten. Smakar gudomligt gott.
Fortfarande ont. Plockade ordning i köket med en annan som trött just stigit upp efter en lång partajnatt. Själv kände jag mig ytterst härligt genomsprungen efter 25 km i terräng och härligt väder.
Kokade mig en kopp kaffe och åt gifflar och lyssnade på radio. Skrev ett brev och hade det allmänt bra. Somnade på verandan i soffan. Gudomligt skönt.
Och nu ska mat lagas och sedan blir det en tur till stan. Status med musklen: Svinont faktiskt. Ont att börja gå. Blä på det. Man blir ju lite skrajsen att det är ngn streckning??? Ta i trä ta i trä. Inget sånt - snälla!
En smärtstillande har i alla fall tagits. Och jag hoppas på att det blir bättre.
Jag mår iaf bättre på ett sätt. En perfekt dag. Ladda batterierna dag. Om man bortser från nuvarande smärtan haha.
Men - inget i jämförelse med vissa andras inspirerande bedrifter. Så ick hänger jag läpp :)
Laddar batterierna. Och tittar framåt!
Kommentarer
Postat av: Ingmarie
Ta det försiktigt! Smärtstillande kan vara "farligt" för det gör att du gör mer än du borde. Känn efter och gör inget som gör ont-ont.Vila/träna annat i stället
KRAM
Trackback
