smakexplosion

Jag sitter fortfarande på tåget. Är framme om en halvtimme. Sex timmar tåg - done. Och det är vackert ute må jag säga. 

Jag kan uppfyllas av naturens under. Platser ser jag i bilder. Och det jag ser kan göra att det nästan gör lite ont i hjärtat. Men på ett bra sätt! Det hugger liksom till för att det är så vackert. (Eller ja, likaväl kan det vara hemskt - men det är inte det jag tänker på nu) 

Nu åker jag igenom land och rike. Och det är nästan helt mörkt ute. Man ser träden och himlen svischa förbi. Himlen är mörkt blå med små rosa och gula färgmoln. Träden är mörka ja nästan helt svarta. Det är vackert. Det är underbart.

Jag skulle kunna säga: jag vet att man ska vara positiv. Inte klaga och se allt från den ljusa sida. Och jag är faktiskt en väldigt livsglad person. Det tror jag och hoppas att människor märker. Jag älskar världen och min nyfikenhet och upptäckarlust är så stor att jag ibland inte vet vad jag ska ta vägen. Därav min rastlödhet...

Upplevelser ger mig, sanningsenligt, mer energi än en extra timmes sömn gör. Möten med människor. Att skratta tills man faller ihop tillsammans med en vän. Resa. Springa länge, länge, länge. Puscha kroppen som är så fantastisk och upptäcka hur mycket man klarar av - mer än man trodde. Sitta vid havet och andas. Stå på en klippa när det blåser och känna hur vinden nästan blåser omkull än. Cykla och trampa så snabbt att benen nästan går av. Ett leende av en okänd människa.








Livet, gott folk. Livet är ju underbart!

Men hur kommer det då sig att den där andra sidan vissa tider upptar så stor plats i ens kropp och ens sinne? Den där sidan som man inte vill ska ta över. När man ser all lycka men ändå, fast man verkligen försöker, ändå inte kan le. När det gör sådär ont inom en och man inte vet vad man ska göra?

Gradskalor. Gradskalor. Det är nästan aldrig svartvitt i denna värld. Och ingen har patent på någon känsla.

Jag kan sitta och skriva ner ord som väldigt få egentligen förstår. Jag kan sitta och skriva och verka lite lätt kryptisk i vissa texter. Bara för att orden ibland råkar komma forsande ut genom fingrarna som knapprar på tangenterna. En impuls att skriva av sig.

Det där med erfarenheter. Erfarenheter - det där som jag alltid återkommer till. Allting bygger på erfarenheter. Utveckling. Fram och bak. I samhället. Hos människor. Hos världen. Anpassa sig.

Visst borde man lära av den tid som gått? Visst har jag det. Jag har lärt mig av saker som skett i mitt liv. Och säkert också av saker som hänt i andras liv. Jag kan relatera till vissa saker som inte just du kan förstå. Men du kan fatta vissa saker jävligt mycket bättre än jag. Erfarenheter formar oss människor. På gott och på ont.

På gott och på ont. Det där svarta som jag tror att alla människor har. Det där som tar över sinnet och får än känna sig på ett sätt man inte vill känna. Hos vissa går det att skratta bort. Till andra ordineras mediciner som ska bekämpa mörkret.

Mediciner förresten. Det där är något som jag tycker är väldigt skrämmande.

Men det är skrämmande. Hur mörkret blir ett helvete som stannar allt för länge. Men det är egentligen en parantes som inte ska talas om. Inte här och inte nu. 

Däremot är det väldigt fascinerande när man kan se på sig själva och finna vissa ting intressant. Att upptäcka att man lärt sig av gågna tider.  

Sedan är det också lite skrämmande. Att man inser så mycket om sig själv och Ändå, ändå, inte får det rätt. Ändå springer bort från sitt eget huvud för att man är lite rädd för vad som finns inuti. Om det är svart eller nattsvart. Eller bara lite grått.

Men vad jag egentligen vill säga var nog det här: Att livet är fantastiskt.

Men vad jag också ville säga var nog detta: Hur hanterar man sidor av sig själv som inte får ta över?