smakexplosion

Jag vet inte varför och jag vet inte hur. Eller nä, där ljög jag kanske lite grann. Jag vet varför och jag vet hur, egentligen. Varför jag just nu sitter på ett tåg som åker söderut.

På väg till Lund. En impuls som jag fick halv tolv denna förmiddag och tåget, ja tåget gick för en halvtimme sedan. Med mig i vagn 12. En Maria med en kånkenväska, en kameraväska och en satsväska. Och en kaffe från espresso haus i handen.

Jag är bara helt förvirrad. Bara rätt så ledsen. Och det är inte dagen efter och det faktum att jag kom hem klockan sex idag och sov tre timmar. 

(gårdagens kväll  och natt var förresten väldigt kalas. Väldigt mycket. Mycket roligt och en hel del intressanta händelser. Och som alltid: en hel del intressanta människor. Men man kan också konstatera att relationer är jobbiga ibland. Det kan bli lite knas, det blev lite knas. Men det var bara en episod av en hejdundrande natt så vad gör det egentligen.)

Däremot så har jag ont. Och det tär lite på mitt sinne. Att jag är lite sådär rädd för att jag inte kan springa än. Och att all tid jag lagt på träning inför denna mara ska vara….något. Men inte det jag vill. Just nu hade jag bara behövt ha en kropp som mår helt bra. För att kunna springa bort sinnet i ett par timmar. Om dagen helst.

Och att helt plötsligt ha massa tid. Ja, jag har faktiskt inget emot det. Men jag blir rastlös. Av att inte heller ha jättemyckt pengar och kunna hitta på saker som kostar i huvudstaden. Och inte hitta på träningsäventyr – som faktiskt, vissa må tycka att det är knasbanan – men det är min passion. Så då blir det som det blir. Och jag kan inte sitta och stirra ut i luften.

Så därför förlitade jag mig på min första tanke och tar tåget ner till Lund. Jag hoppas det blir bra. Bara några dagar. Vet inget egentligen – bara att jag hoppas. Hoppas på mycket. Mycket som man inte kan göra något åt. Saker som berör mig själv och den jag är. Saker som berör de som betyder så mycket för mig. Saker som är fel i vårt samhälle. 

Många saker.

Många tankar. Lite för mycket. Så kanske försöker jag fly bort från rastlösheten och problem. Kanske kanske kanske. Kanske lämnar jag Lund imorgon och åker någon annanstans. Kanske till Österlen. Vem vet. Inte jag. Men det är nog ingen nyhet vid det här laget.