smakexplosion

Och det gick sådär helt fantastiskt bra! Tanken var att summan skulle avrundas till 28-30 km. Jag skulle börja med att springa ut till Skrylle - en skog som ligger utanför lund. Har sprungit där länge länge. Men vi brukar ju köra ut. Men! Då kom jag på att ett perfekt upplägg till att kunna öka distansen! Jag springer ut till Skrylle och möter sedan upp pappa, som kör, där. Då får jag en naturlig uppdelning, och sällskap - vilket gör det enklare. Så var min tanke. Och tanken var god haha :D

Så jag började att springa genom staden ut mot landsvägen. Började vid fyra och det var ganska kvavt. Inte mitt favoritväder helt enkelt. Asfalt och det var lite segt. Men det hade jag antagit att det skulle vara. 3 km innan jag kom ut ur staden - enda nackdelen med att springa i Lund är att jag känner mig lätt iaktagen. Känner ju så många. Såg allt från en gammal lärare till en bekant. Så är det - och det blir lite svårt att slappna av när man vill vara helt anonym. När man är sugen på att springa helt anonym. Men när jag väl kom ut - då kände jag: Nu, nu börjar det.

Det skulle ju bli kul att springa till en destination! Och hitta sista vägen...Så det blev asfalt och landsväg. Öppna vyer. Det är härligt. Bara helt öppet. Liksom helt öppet för alla tankar att bara sväva fram. Till Skrylle blev det 16 km.

Hade bra tempo. För mig och för att det var ett långt långpass. Ibland gick det snabbare ibland långsammare. Snitttiden per km hamnade de första 16 km på mellan 5.30 och 6.05. Men under de första elva låg jag oftast på 5.40. Vilket nästan är min tänkta marafart faktiskt!

Sen var det skönt att komma in på skogsmark vill jag lova. Men eftersom pappan inte kommit än fortsatte jag mig en kilometer. Sen ringde mobilen och jag sprang tillbaka och mötte pappan som stod där taggad. Sprang in på toaletten och drack. Stopp i en minut alltså.

Eftersom det inte var så varmt och eftersom det är en motionsgård och toaletter utomhus så hade jag inte med mig ett vätskebälte. Bara mobilen i en ficka. Och sen hade pappan med sig en banan och en powerbar. Powerbaren fick jag i handen och kunde lägga ner i en ficka om det skulle behövas.

Första spåret vi tog var milen. Superfräscha ben! Det var ju nu det roliga började på riktigt. Snackade loss med pappan om allt och inget. Var lite endorfinkickad och andades skogsluft och var pratsugen. Fram till 20 km låg jag runt 5.30-5.40. Sen tog vi en km på 5.19.

Åt en halv powerbar. Lite energi var inte fel - dessutom provar jag ju mig fram hur magen klara diverse saker. Och det gick jättebra - nada problemo!

Vid 23 km började backarna. Och här - här hade kroppen ett sånt där helt underbart flow och jag bara flög fram. Studsade liksom från marken. Den där backen som man tappat fart i många gånger förut. Den där backen, där klappade jag pappa på axeln och kutade upp upp upp. Med ett litet snällt leende. Han skrattade och sa: fy fan!

Sen kom en helt fantastiskt kilometer med underbar skogsmark, lite mer stigigt, och lite små backar. Ökade takten ett tag. Sprang och vill aldrig sluta. Ni vet den där känslan att bara vara - bara existera. På bästa sätt.

En kilometer när back-backar kom där jag medvetet drog ner på takten och det gick väl på 6.40. Men sprang förbi pappan. Sen var milen avklarad, tog lite vatten igen. En minut tog väl det. Sen sprang vi iväg mot 5 km spåret. Lite kändes det i benen. Att jag nästan sprungit 30 km. Tog min sista bit powerbar. Den var mindre än de andra jag köpt. (haha, komiskt hur man kan bete sig i butiken. Stod och valde mellan två märken. Den ena var billigare. Goodie tänkte jag! När jag väl betalat insåg jag självfallet att den var billigare för att den var mindre...). Kilometrarna 28-31 gick på mellan 5.25-5.48. Sista backarna ökade jag farten. När det var 1,5 km kvar av 5 km spåret sprang jag ifrån pappan.

Kom in - och garmin visade att det var 31, 23 km sprugna. Kunde ju inte sluta sådär. Tog och joggade ner tills klockan stannade på 32 km.

Det var lite oförskämt enkelt. Första delen var lite seg ibland. Och det kändes lite i musklena när jag började runt 30 km. Men DET VAR FANTASTICO!

Och faktiskt. Som sagt. Sträckor jag sprungit över 25 km kan jag räkna på en hand. Så då är 32 km rätt så bra kan jag tycka :D