17 km som gav så mycket energi!
Dag nummer två avklarad! En förmiddag med massa information. För att sedan ta tag och börja jobba på riktigt. Alla är sjukt taggade. Jag är sjukt taggad. Jävligt spänd och nervös i början. Men imorgon - då jävlar, då kör vi:D
Haha, känner motviationen. Härliga kollegor.
Men ett huvud som var sprängfullt och väldigt väldigt trött. En kropp som var pigg - även om man åkte till jobbet vid sju imorrse. Och jag kom hem vid halv sju (efter att ha tappat en kesoburk så att den gick sönder på ica och även fått groddar för 50 procent av priset!). Pratade och åt en macka med en trevlig filur. Satte på mig mina träningskläder. Kollade karta. Kollade jogg.se. Hade en runda i huvudet. Som jag tänkte försöka springa efter. Mitt huvud alltså...man kan ju ana hur bra den rundan exakt följdes....
Men lite likt blev det. Skog till Hellas, asfalt hästgården och vidare till saltsjö-duvnäs, långsjön och vidare hem. Summa 17 km. 17 fantastiska km.
Min kropp var så underbart glad att få prestera inom ngt som den är van vid. Ta ut all trötthet och omvandla det till energi. Sprang glatt uppför i skogen.
Blev panikslagen, förskräckt, förstenad och adrenalinkickad.
NÄR JAG SPRANG 1 M FRÅN EN ORM: GAAAAH!
Sjukaste: för ngn vecka löste jag en krönika i runners world. Artiklen var skriven av en som nästan trampat på en huggorm i skogen. Tänk er mina tankar, mina scenarion i huvudet. Jag som är rädd för ormar och dessutom är rätt så (väldigt extremt) lättskrämd. För mycket fantasi.
Och sedan dess har jag tittat lite extra på vissa pinnar. Och så ringlar en orm på vägen. Och det var inte mitt ute i ren terräng. UTan en bred skoggsstid....HEHHE: gaaalet kändes det.
Men sedan pinnade jag på. Såg den underbara solen gå ner. Njöt av den sköna kvällen. Av att äntligen få bara vara och få springa. Inga måsten. Bara springa lite snabbare.
Höll nästan mitt snitt där jag ville ha det. På 5.30. Det blev 5.38 - snitt på 17 km. Raksträckorna sträcktes kroppen ut på. Tuffa backar saktades det naturligt ner.
NÖJD och glad och energifylld kutade jag och bara sprang sprang sprang de sista 500 metrerna. All sista energi uuut. Stannade vid vattnet. Strechade. Andades. Gick 100 meter till huset. Läget är inte helt fel. Åh nej!
Och nu har mat ätits och matlåda lagts in i kylen. Och nu är det sorgligt men sant. Jag ska sova. Har iaf socialiserat mig med trevligt sällskap - inte bara på jobbet - utan även med trevliga filurerna här i huset. Finemang helt enkelt! Men nu läggs huvudet på kudden. Välbehövlig sömn!
nöjd med benen, nöjd med tiden, nöjd med vackra kvällen, nöjd med sinnet. nöjd med att allt var och är fantastiskt! leva livet - det är så det ska vara! :D
Haha, känner motviationen. Härliga kollegor.
Men ett huvud som var sprängfullt och väldigt väldigt trött. En kropp som var pigg - även om man åkte till jobbet vid sju imorrse. Och jag kom hem vid halv sju (efter att ha tappat en kesoburk så att den gick sönder på ica och även fått groddar för 50 procent av priset!). Pratade och åt en macka med en trevlig filur. Satte på mig mina träningskläder. Kollade karta. Kollade jogg.se. Hade en runda i huvudet. Som jag tänkte försöka springa efter. Mitt huvud alltså...man kan ju ana hur bra den rundan exakt följdes....
Men lite likt blev det. Skog till Hellas, asfalt hästgården och vidare till saltsjö-duvnäs, långsjön och vidare hem. Summa 17 km. 17 fantastiska km.
Min kropp var så underbart glad att få prestera inom ngt som den är van vid. Ta ut all trötthet och omvandla det till energi. Sprang glatt uppför i skogen.
Blev panikslagen, förskräckt, förstenad och adrenalinkickad.
NÄR JAG SPRANG 1 M FRÅN EN ORM: GAAAAH!
Sjukaste: för ngn vecka löste jag en krönika i runners world. Artiklen var skriven av en som nästan trampat på en huggorm i skogen. Tänk er mina tankar, mina scenarion i huvudet. Jag som är rädd för ormar och dessutom är rätt så (väldigt extremt) lättskrämd. För mycket fantasi.
Och sedan dess har jag tittat lite extra på vissa pinnar. Och så ringlar en orm på vägen. Och det var inte mitt ute i ren terräng. UTan en bred skoggsstid....HEHHE: gaaalet kändes det.
Men sedan pinnade jag på. Såg den underbara solen gå ner. Njöt av den sköna kvällen. Av att äntligen få bara vara och få springa. Inga måsten. Bara springa lite snabbare.
Höll nästan mitt snitt där jag ville ha det. På 5.30. Det blev 5.38 - snitt på 17 km. Raksträckorna sträcktes kroppen ut på. Tuffa backar saktades det naturligt ner.
NÖJD och glad och energifylld kutade jag och bara sprang sprang sprang de sista 500 metrerna. All sista energi uuut. Stannade vid vattnet. Strechade. Andades. Gick 100 meter till huset. Läget är inte helt fel. Åh nej!
Och nu har mat ätits och matlåda lagts in i kylen. Och nu är det sorgligt men sant. Jag ska sova. Har iaf socialiserat mig med trevligt sällskap - inte bara på jobbet - utan även med trevliga filurerna här i huset. Finemang helt enkelt! Men nu läggs huvudet på kudden. Välbehövlig sömn!
nöjd med benen, nöjd med tiden, nöjd med vackra kvällen, nöjd med sinnet. nöjd med att allt var och är fantastiskt! leva livet - det är så det ska vara! :D
Kommentarer
Trackback
