parantesinlägg
Är vi inte alltid på väg någonstans? En rastlöshet har etsat sig fast i mig, sedan många år tillbaka i tiden. Viljan att göra allt, att se allt, allt veta allt. Kan det bli för mycket? Skapar dagens samhälle en strävan - ett krav, ett sätt att vara - som gör att många människor slits i tu?
Jag har så mycket jag vill göra. Så mycket jag vill se och så mycket jag vill lära. Och jag tror att det kan kallas lust att leva. Nyfikenhet. Jag vill resa och se världen och lära mig saker om denna värld vi lever i genom mina resor. Jag vill lära mig så många språk som möjligt för att kunna prata med alla människor som man kan möta. Kanske är det nyfikenhet. Kanske är det en önskan att förstå vår värld. Kanske går det så djupt - så djupt att det till slut börjar handla om existensiella frågor. Varför? Varför vi existerar. Vad är nyttan med att leva. Kärlek, smärta, tårar, glädje, lycka. Definera lycka, definera hat.
Lever man i slentrian om man inte inhämtar nya erfarenheter som ger betydelsefulla spår, som ger svar på livets frågor. Nej, som tar en ett steg närmare livets gåtor, kanske för att sedan ta två steg tillbaka. Räcker man till som människa om man inte letar, om man inte söker?
Jag fascineras av historien, av människor, idéer, tankar, händelser, händelseutvecklingar. Av att analysera och diskutera varför si eller så hände. Spekulera i gågna tider. Träffa människor, lyssna på människor - för att ta del av vad de har att säga. För att de kan ge en annan bild av något som jag har en uppfattning om.
Och visst älskar jag också att berätta. Berätta för att kunna se hur två människors delade kunskaper skapar nya tankar. Är inte det fantastiskt?
Utsvävande. Blev det plötsligt. Ett helt inlägg blev ett parantesinlägg.
Men hur hanterar man denna vilja? Hur vet man vad man vill göra med denna girighet, detta kunskapssuktande. Detta försök att knarka kunskap, intryck och erfarenheter. För är det inte det man gör? Det man gör när man vill göra allt i denna värld - knarkar intryck, kunskap, erfarenheter. För att man tror att det är det som är betydelsefullt. Eller nej, för att man tror att det kommer göra att man förstår något betydelsefullt om vår värld. Eller för att ens tid i denna värld ska vara betydelsefull?
Tid. Tid. Tid. Ibland vill jag bara skita i allt vad tid heter och glömma bort att begreppet minut, timme, dag eller år existerar. Göra allt i en annan takt. Eller bara göra massvis med saker - att göra allt allt allt. För då skulle det också vara enklare att göra det där fruktade ingenting. Det som "inte ger så mycket", fast det kan ge tusentals gånger mer än hundra "viktiga" saker.
Begrepp om tid och otid och viktgithet och oviktighet. Att använda ord som existerar, att fråga sig själv om sin egen existens. Är det inte det vi gjort i alla dessa tider? Är det inte det så många fascineras av, skrämms ut av. Krigar om. Frågor om vår existens. Något så enkelt och samtidigt så extremt komplext.
Dessa existensiella frågor som vissa kan sitta och prata om i timmar på café, surplande på en två tre koppar kaffe. Dessa frågor som får oss att tro - kanske? Dessa frågor som får blod att flyta. Dessa frågor som används som svepsjäl - ett själ att låta bomber falla. En fasad för ekonomiska intressen.
Dessa existensiella frågor som finns hos alla - stora som små. Mäktiga män som fattiga gatubarn. På något sätt. På något så så kan de nog anas både där och här.
