smakexplosion

Det känns som om jag lever i en surrealistisk glaskupa som kallas verklighet. Det händer så mycket olika saker just nu. Det händer så många roliga saker. Så många stora saker. Så många känslomässiga saker. Men varje dag som går har en underton av sorg. Vilket man vänjer sig vid. Men ändå kommer att överväldigas av stundtals. Sänder en tanke till en person, kommer ihåg någonting, hör ord språkas. Alla saker som sker - saker som gör en så extremt påmind om verkligheten.

Vissa kan säga att man ska ta itu med alla olika djup som finns inuti en själv. Möta sina värsta farhågor, sina sorger, sin ångest. Och sin glädje. Men ibland blir det för mycket! Ibland är det rätt och inte fel att placera känslor långt bak i en låda. Mota bort det och ignorera det. För hur ska man annars lyckas med att ta sig igenom vissa dagar? Hur ska annars det omöjliga bli möjligt.

Vet att det kan handla om månader, dagar, veckor. Men insikten att det kan hända på en sekund eller två får mig att tappa andan.